För mycket pladder

böcker.vinjett

[150303] Jag måste erkänna; jag har väldiga svårigheter med pladder. Närmast oöverstigliga. Och det oavsett om det handlar om en snubbe på jobbet som mal på i en ständigt ström av oväsentligheter, eller en pjäs av Lars Norén, där ingen i publiken ens märker om skådespelarna råkar hoppa över fem sex sidor av texten. Eller om det handlar om någon som likt en berusad babblar på i långa associationsrika monologer om allt och inget.

Alltså precis så jag upplever tjeckiska Petra Hulovás roman En plastig trea, som nu kommer på Rámus förlag, i flyhänt överättning av Marie Wenger. Det kan sannerligen inte ha varit lätt att hänga med i författarens personligt skruvade svada. Ett styvt arbete, även om jag är lätt ifrågasättande kring en del av de ord hon valt. En ”gök” plockar fram sin ”rasp”, kör in den i kvinnans ”matare” och ”hyvlar” henne för pengar i den plastiga trean. Det finns fler exempel.

Huvudpersonen försöjer sig som prostituerad, hon bor med en kinesisk plastfågel i sin bur och berättar om sitt liv, om sina kunder och fantiserar om deras fruar. Hon utgjuter sig också om folk ”i allmänhet”, inte sällan i kritiserande ordalag. Mina problem med romanen, som är författarens tredje översatt till svenska, bottnar i flera saker. Dels alltså den i mina öron pladdriga stilen, men kanske framförallt den distanserande ironiska tonen. En ton och hållning som gör det nästintill omöjligt för mig att verkligen känna med den prostituerade kvinnan. Språket och tonen gör sitt till, men även kvinnans ganska kaxiga och självförtroendefyllda person försvårar empatin. Hon har höga tankar om sig själv, inte minst som yrkeskvinna. Jag vill inte gå så långt som att kalla henne ”den lyckliga horan” men det är stundvis inte långt ifrån så hon framställer sig själv, åtminstone i motsats till de ”motorvägsslampor” hon närmast föraktar. Hon ser sig iallafall knappast som ett offer, men det kanske man å andra sidan inte gör i en sådan livssituation?

Nu måste jag i rättvisans namn också erkänna att Petra Hulovás personliga språk och ironiska ton känns fräsch och är i små doser klart underhållande att läsa. Det finns en hel del som är läckert skrivet och beskrivet. Men det är väl ytterligare ett problem; att istället för att krydda sin berättelse med dessa, ofta vulgära, ord och spännande kopplingar vräker hon på med samma mest hela tiden och slipar ner allt till jämntjockhet. Där inget till slut sticker ut eller upp, utan bara blir en utmattande och irriterande ordmassa. Följaktligen gäller det att försöka läsa in sig mellan denna ordmassa, försöka koncentrera sig på det allvar som trots allt finns därunder, den samhällskritik hon ger röst åt. Något jag alltså inte klarar av särskilt väl. Jag märker att jag emellanåt slutar lyssna på det jag läser. Samtidigt låter det säkert märkligt att en roman på hundrafyrtio tunna sidor upplevs vara alltför ordrik. Kanske är det enbart mina problem.

Det blir ganska monotont att läsa om kvinnans enformiga liv, även om det förmodligen också det är medvetet eftersom hennes liv faktiskt är monotont och enahanda. När hon inte servar sina klienter shoppar hon på gallerian. Enda gången det på riktigt bränner till också i mig är när hon hoppar på ”lekfarbröder”. De män som vill ha unga flickor. Då är hon inte nådig i sin kritik, och då förstår även jag att det är allvar. Ibland ”fjortifierar” hon sig själv för att locka till sig någon av dessa ”farbröder”, för att rädda någon ung tjej från att istället bli drabbad av dem.

”Ack barn. Dessa barn och deras lekfarbröder som ingenting i världen kan ursäkta, och finns det ett helvete så är det dit de ska allihop, för den ondskan pekar inte med försåtliga pilar mot förlåtelse på grund av otrevliga familjeförhållanden, nej, det här en ondska som gör ont och för att ni skall kunna föreställa er hur ont den gör kommer jag nu att berätta vad jag hört från lekfarbröderna själva, och jag skulle redan nu vilja råda er att inte lägga handen på hjärtat utan hellre på gylfen, där ni kommer att ha större nytta av den för att inget ska börja jäsa, vilket ni har all anledning att frukta.

Å andra sidan kan jag mildra er oro lite med att inte heller jag styr över mitt förfuktigande, och om ni föreställer er att jag ibland njuter när någon fetlagd snuskhummer rider mig tills min gula plastfågel skakar i sin bur som en moppe på kullersten och sen får dåligt samvete eftersom det hela var fullständigt befriat från känslomässigt intresse så nej, sånt går jag inte och grämer mig över och ja, en på några hundra släpar faktiskt upp mig på någon av njutningens bergstoppar med sin slang och en på åttatusen kanske ända upp på Nanga Parbat, fast den väntar jag fortfarande på, för av åttatusen kommer jag inte ha blivit hyvlad förrän strax före min horpensionering.”

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Petra Hulová
En plastig trea
Översättning:Marie Wenger
Rámus förlag 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: