Underhållande pusselbitar till ett liv

böcker.vinjett

[150911] Skådespelaren och göteborgaren Claes Malmbergs memoarer får man väl betrakta detta som. Förre Expressenjournalisten Petter Karlsson har lyssnat och nedtecknat en spännande livsresa som ramas in i korta kapitel med klatschiga och läslockande rubriker.

Fyra år gammal kom Claes Malmberg farande i en röd trampbil nedför Avenyn i Göteborg letande efter en försupen operasångare till pappa som hade lämnat familjen med en sliten resväska i näven.
Claes skulle aldrig återfinna honom.
Därav att hela hans liv har varit ett sökande efter hans försvunne far, säger han i boken.

Det har fört mig in i strålkastarljus, buddhism, fängelser, äktenskap, missbruk och en vansinnigt massa märkliga händelser.

Pappan hette Gösta och mamman Mona-Lisa och eftersom pappan försvann så var det modern han knöt an till. Hon kom från Bohuslän. Och även sina morföräldrar, som var månskensbönder och brukade gården Söbbhult i Fisketorp, en liten by utanför Hedekas, kommer han ihåg med glädje.
Claes Malmberg minns sin mor som väldigt varm och kärleksfull. Dessutom var hon mycket beläst och intelligent.

En skådespelare var född när Claes som fyraåring ramlade ner från en tvåvåningssäng hos kusinerna och slog huvudet rakt i golvet. Ambulans tillkallades och på sjukhuset undersöktes han noggrant av läkare. I mammans dagbok står dock följande: ”Men doktorn tyckte du pratade för mycket, så du fick åka hem igen.

Lille Claes hade nämligen hittat på alltihop. Bara för att han ville åka ambulans med sirener. Fast sirenerna uteblev.

Hans föräldrars äktenskap höll inte mer än fem år. Sedan fick mamman nog av pappans krökande och spring efter andra kvinnor. Claes hade en lillebror som var tre år yngre, Patrik, som han värnade om även om han var svartsjuk på honom i början, men när han pratade med sin farmor och farfar om Patrik verkade de inte särskilt intresserad av hur lillbrorsan mådde.
Claes tyckte det var skönt att veta att det i alla fall fanns en person på jorden som hade samma föräldrar som han – inte minst för att mamman gifte om sig sedermera och fick Rebecca och Jerker, Claes halvsyskon – men en dag fick han förklaringen när han åkte bil med sin mamma:

”Mamma skruvade på sig i sätet:
”Nja, nu är ju inte Patrik ditt helsyskon heller.”
”Va?”

Det visade sig att hon haft en affär under åren hon fortfarande var gift med Claes pappa – han var på drift då, inne i ännu en suparperiod – och mamman hade sökt tröst hos en tysk man.

Efter det fick Claes Malmberg också veta att hans pappa hade fler barn; en flicka med en balettdansös på Malmö stadsteater och på 90-talet fick han via en äldre skådiskollega reda på att han även hade en äldre bror på pappans sida.

Att Claes Malmberg aldrig drog riktigt jämnt med sin styvfar, får vi veta, liksom att han gillade Bröderna Cartwright på TV och blev GAIS:are i unga år samt att roliga timmen i skolan betydde mycket för hans yrkesval som skådis och komiker sedermera.

Han började som hustomte på Götateatern, hoppade av gymnasiet – skolan var aldrig riktigt hans grej – och styvfadern skällde ut honom, men det uppträdet ledde till en form av försoning mellan dem. Att svendomen rök i en källare i Hindås får vi också veta och att han slarvat med kärleken i sitt liv – även det, tror han, orsakat av förlusten av en far i barndomen (pappan dog sedan när Claes var elva år) och hur han haft svårt att kommunicera med kvinnorna han levt med, vilket orsakat flera skilsmässor – men att de fem barn han fått med dessa kvinnor är honom mycket nära och kära.

Han har svårt för dagens hardcore-feminister, säger han. Liksom att han aldrig har varit den yttersta vänstern när – som många trott – och det var som gökunge i en barnpjäs på Götateatern 1980 han fick sitt genombrott. I alla fall de första positiva recensionerna.

Sedan blev han vän med en massa skådespelare på göteborgska krogen Chez Amis. Han lyckades få dem att skratta åt hans historier vissa kvällar och nu var han också scenarbetare på Stadsteatern i Göteborg. Hamnade sedan i Stockholm på en liten teater och efter många turer – både privat och yrkesmässigt – kan vi vrida fram klockan till Ronny Jönssons födelse.

Som föddes tillsammans med lokalradiomannen Frank Gunnarssons satirprogram i P4 Göteborg. De satte också upp kabaréer ihop på stadens scener. Ronny Jönsson fick uppträda i TV som den tykne (uppkäftige, på göteborgska!) Mölndalsbo i shorts och skinnkeps och skinnväst bedyrande sin naiva kärlek till Arnold Schwarzenegger-filmer och hårdrock. Ronny Jönsson fick egen fan club bland tonårskillar och livet snurrade fort för Claes Malmberg dessa år vilket resulterade i kokainmissbruk och behandling till slut.

Ja, det finns förstås mycket mera subtila detaljer än så här i de korta kapitlen. Men detta är kronologin i översikt i Claes Malmbergs väg till att bli den hyllade och skickliga skådespelare han numera är och har varit rätt länge.

Boken är mycket underhållande att läsa. Inte bara har Claes Malmberg en befriande och avväpnande självdistans i sättet att se på sitt liv. Han kan vara allvarlig också som motvikt. Vilket gör att han, i alla fall i mina ögon, åtnjuter extra stor respekt.

Som detta med att han är buddhist. Ju äldre han blir, desto suddigare finner han gränsen mellan politik och andlighet, säger han. Såväl socialismen som de stora världsreligionerna predikar vikten av att den starke tar hand om den svage, att individen inte ska skörda vinster på kollektivets bekostnad. Men det finns inget motsatsförhållande mellan att tro på Gud (som han nånstans gör, säger han, trots att han är buddhist) och kämpa för ett bättre samhälle.

”I buddhismen skulle jag också komma att finna något som jag tyckte socialismen ofta saknade. Det var en tolerans för andras åsikter, en medkänsla även för dem som tyckte annorlunda. Att försöka sätta sig in i andras tankevärldar, oavsett hur hemskt och smärtsamt det kan kännas.
Varför är du så hatisk, inskränkt och rädd? Vad har du tvingats uppleva för att bli nazist, fascist eller sverigedemokrat? Min ungdoms vänsterrörelse var dogmatisk och fundamentalistisk. Dessutom rätt humorlös. Så har jag aldrig någonsin uppfattat buddhismen, som jag faktiskt kom i kontakt med via ett barnprogram.”

Det finns mycket av betänklig substans som avhandlas i Claes Malmbergs memoarer. Att han är ett mysterium, som titeln säger, kan nog stämma. Men det finns mycket glädje och humor här med: inte minst när han berättar om vännerna Babben Larsson, Lennie Norman, Lasse Kronér, Lasse Brandeby, Tommy Körberg och Jan Malmsjö.

Han säger själv i slutkapitlet, vilket författaren Petter Karlsson har skrivit ned:

”Blev en rätt intressant läsning, om jag får säga det själv. Framför allt slås jag av hur min salig pappa hela tiden har spökat genom boksidorna. Det var jag inte medveten om när jag satte igång med att berätta med min spökskrivare i fåtöljen mitt emot. Men hela min livsresa påminner om min barndoms trampbilsfärd nerför Avenyn. Än en gång har jag fått fara förbi teaterloger, barer, fängelser, kärleksnästen, knarkarkvartar, skumma tillhåll och belysta scener. Överallt pusselbitar till ett liv som inte riktigt blev som alla andras. Tack pappa, för att du ledde mig hit.”

▪ Leif Wilehag

malmberg
Claes Malmberg & Petter Karlsson
Mysteriet Claes Malmberg
Ekerlids Förlag 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: