Två romaner om barn som försvinner

böcker.vinjett

[151014] I den traditionella kriminal/detektivromanen framställs ofta upplösningen, infångandet av den skyldige som ett slags katharsis. Allt blir bra bara det händer. ”Oroa dig inte. Vi ska nog få ta i den skyldige.” Som om det skulle hjälpa. Här har jag hittat två undantag.

På kort tid har jag läst två nyutkomna romaner om barn som försvinner. På olika sätt har de fokus på dem som blir kvar. På hur människor faktiskt går sönder när någon i deras närhet utsätts för ett brott.

Den första är Belinda Bauer som vid det här laget är en etablerad och erkänd författare inom kriminalgenren med flera titlar bakom sig. I hennes nu aktuella Det slutna ögat är det två parallella historier om försvunna barn som spinns samman. Det är Edie Evans som varit försvunnen i ett år och vars försvinnande blivit till en besatthet hos kriminalkommissarien John Marvel, som förtvivlat försöker hitta henne, trots att utredningen lagts ner. Det är också fyraårige Daniel, som en morgon gick ut genom ytterdörren och inte synts till sedan dess. Hans mamma Anna går i sin förtvivlan varje dag ut på trottoaren utanför och putsar de fotavtryck den lille sonen lämnat i den nylagda cementen utanför huset samma dag som han försvann.

Det slutna ögat i titeln syftar på ett medium. Han har försökt hjälpa polisen i sökandet efter Edie, men misslyckats. Även Daniels mamma vänder sig till honom i hopp om att få hjälp.

Nummer två är skriven av Gilly Macmillan är en ny brittisk kriminalförfattare som spås bli den nya stjärnan på deckarhimlen.
Bränd himmel är hennes debutroman och har redan sålts till ett tjugotal länder. I den är det åttaårige Ben som försvinner, under en söndagsutflykt med sin mamma. Hon låter honom springa i förväg och när hon bara en kort stund senare kommer fram till gungan han ville till är han borta. Först tror hon att han gömt sig bakom ett träd och att det är en lek, men snart inser hon att han faktiskt inte är där.

Redan i bokens inledning låter Macmillan oss förstå att det här en händelse som sätter djupa spår i de inblandade. Inte bara i mamman utan även i den ansvarige för utredningen, den unge kommissarien James Clemo – och i många andra som finns i Bens närhet.

Just det är styrkan hos både Macmillan och Bauer. Det är lätt att känna igen förtvivlan hos de drabbade föräldrarna. Båda författarna får läsaren att förstå och acceptera ett beteende som kan betraktas som på vansinnets gräns. Bens mammas ilskeutbrott och Daniels mamma som kapslar in sig i en egen bubbla och inte kan släppa in någon annan i sin sorg. Papporna till barnen, som av olika skäl hålls lite på distans i båda böckerna, handskas med sin förtvivlan på lite olika sätt. Bens föräldrar är skilda och hans pappa får svåra skuldkänslor. Han tänker att det hela aldrig skulle ha hänt om han inte lämnat sin fru för en annan kvinna. Daniels pappa och mamma lever fortfarande ihop, men mammans sorg, som bland annat tar sig i uttryck i att hon städar hemmet på ett sätt som får den värsta bacillfobiker att framstå som en slarver, driver honom längre och längre bort. Trots att de bor i samma hus finns det ett avgrundsdjup mellan dem. I deras fall är det pappan som tittat bort en liten stund. Han glömde låsa dörren när han gick till sitt arbete på verkstan strax intill hemmet.

Naturligtvis blir ingenting som förr efter en sådan här händelse. Inte ens om förövaren hamnar bakom lås och bom och barnet kommer tillbaka. Tilliten är borta, det självklara i hur människor litar på att vardagen bara ska rulla på. Den misstänksamhet som väckts och som ibland, innan sanningen uppdagats om vad som verkligen hänt, har hunnit vändas mot oskyldiga personer som kanske blir djupt sårade. Det ger skador som inte går att reparera.
Det finns annars en del saker jag skulle vilja invända mot bägge romanerna. Jag har svårt att ta till mig Bauers lek med det övernaturliga och jag tycker att Macmillan ibland låter berättelsen svänga för snabbt. Exempelvis är den ensamma mammans snabba fall från offer till dålig förälder i allmänhetens ögon inte helt trovärdigt och likaså är upplösningen med en skyldig som råkar försäga sig lite väl klyschig. Men. Trots detta. Bägge romanerna har klara kvaliteter både i själva berättandet, men framför allt, som sagt, i det att de visar de förödande konsekvenser brott får inte bara för det direkta offret – utan även för andra personer, både de nära men ibland även för sådana som inte alls har med saken att göra från början utan som bara dras in i virveln av händelser som rörs upp.

Som ett litet ps kan tilläggas Belinda Bauer redan i sin debut Mörk jord berättar om ett barns försvinnande och hur det hela arton år senare fortfarande kastar en skugga över en familj. Den försvunne Billys mor står ännu vid fönstret och hoppas att han ska komma hem. Hennes tolvårige dotterson försöker febrilt hitta den förmodat döde morbroderns kropp, för att på så sätt besvärja det spöke som får hans familj att falla samman. Faktiskt en bok som på flera sätt slår de ovan recenserade. Vill ni fördjupa er extra mycket i den här undergenren så läs den också. Finns i pocket.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag Belinda Bauer
Belinda Bauer
Det slutna ögat
Övers. Leif Janzon
Modernista 2015

Bokomslag Gilly Macmillan
Gilly Macmillan
Bränd himmel
Övers. Johan Nilsson
Modernista 2015

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: