Onda handlingar i småstadsmiljö

böcker.vinjett

[160126] Småstadsmiljön är en utmärkt plats för skräckberättelser. Det lilla, hemtrevliga blir en utmärkt kontrast mot det okända och skrämmande. Det vet skräckmästare som Stephen King – och det vet också Kristina Ohlsson som förlagt handlingen i skräckromansdebuten i Kristianstad.

Hon är bra på spänning och skräck. Efter flera deckare för vuxna och ett par skräckberättelser för barn har Kristina Ohlsson nu skrivit en vuxenroman som har drag av deckare, men som definitivt kan placeras i skräckgenren.

Historien cirklar runt tre försvinnanden som aldrig fått sin förklaring. En av de försvunna personerna kom tillbaka, men var så skadad att hanns minne av vad som hänt honom och vad han själv gjorde under året innan har suddats bort. Han, Lukas, kommer nu tio år senare tillbaka till sin gamla hemstad och nu vill han, trots att han är livrädd för vad han kan få veta, försöka återerövra sina minnen.

Vi får följa Lukas, men också hans gamla granne Gunnar, pappa till Fanny som också försvann men aldrig kom tillbaka. Fanny och Lukas hade varit vänner sedan barndomen. De var länge ett par, men när först Fanny och sedan Lukas försvann hade de gjort slut sedan en tid. Gunnars själsliga sår har aldrig läkt och när Lukas dyker upp rivs de förstås upp igen. Han hoppas att Lukas ska kunna vara en väg till att få reda på vad som egentligen hände Fanny, men samtidigt är han arg. Arg för att Lukas klarade sig, för att han inte minns och också för att Gunnar inte kan låta bli att tänka att minnesförlusten kanske är fejk. Att Lukas inte vill berätta vad han minns. Kanske var han rent av själv inblandad i Fannys försvinnande?

Ett tredje spår i boken är paret, David och Anna, som flyttar in i den närliggande gamla prästgården. Ett gammalt hus, beläget intill kyrkogården och som gjort för konstiga ljud och märkliga händelser. David har varit Lukas vän, men någonting gjorde att han aldrig kom och hälsade på Lukas på sjukhuset när han kommit tillbaka. Och Anna? Vem är hon? Lukas tycker att han känner igen henne, men enligt David har hon vuxit upp någon helt annanstans än i Kristianstad.

Anna trivs inte alls i det gamla huset. Det börjar hända konstiga saker, men när hon berättar om dem För David vill han inte tro henne.
Brinnande träd och märkliga kors har förebådat de tidigare försvinnandena och när Anna hittar ett kors nedkört i gräsmattan och ett träd börjar brinna under ett åskväder blir hon rädd på allvar. Och inte bara hon.
Och har mannen som kallas Brännaren någonting med det hela att göra? Varför dyker de otäcka gamla historierna om honom upp flera gånger?

Kristina Ohlsson är skicklig på skrivandets hantverk. Det har hon visat förut, och hon gör inte läsaren besviken heller i denna roman. Hon sätter stämningen redan i den lilla prologen om den underliga lilla flickan och hon håller den sedan uppe genom hela berättelsen. Vad är hjärnspöken och vad är det egentligen som händer ”på riktigt”? Det är någonting konstigt med Anna. Och Lukas är själv oerhört rädd för sina egna minnen. Vad finns gömt inne i hans hjärna?
Som läsare får man fler ledtrådar än de inblandade personerna, och jag anar i förväg en del av det som avslöjas i upplösningen, men absolut inte allt.

De viktiga i en skräckberättelse är att läsaren kan gå med på den inneboende logiken. Den som kanske inte helt stämmer med hur vi agerar och tänker till vardags. Den ovan nämnda mästaren Stephen King kan det där. Han väver in det otäcka i vardagen. Styrkan i hans böcker är egentligen de trovärdiga småstadsskildringarna. Kristina Ohlssons sätt att placera den sargade Lukas på barndomens fotbollsplan när han hittas är ett snyggt genretypiskt drag. Likaså hans minnen i lådor på vinden i barndomshemmet. Men det allra viktigaste är att vi som läsare kan förstå hur personerna agerar/reagerar. Kristina Ohlsson lyckas i stort bra med det. Men det finns några ställen där jag kanske inte helt är med. Varför stänger de hela tiden den där garageporten så noga? En del beslut om att inte berätta för andra vart om vart man ska känns lite konstruerade för spänningens skull. Och varför är den där polisen så ointresserad av vad de har att säga? SÅ tokiga verkar de väl inte? Men, det är bara pyttesmå saker i det stora hela. Det mesta håller. Och det håller bra.

Kanske kan man diskutera om det här eventuellt är mer av deckare än skräckroman. Jag ska inte spoila, och att författaren själv valt den senare genrebeteckningen gör onekligen en del med min läsning. Boken innehåller mycket av vem som döljer vad för vem och vad som är ”hjärnspöken” eller ”riktiga” spöken. Här handlar det om ondska, vad det är och vem som har potentialen att begå onda gärningar. Det skulle onekligen gå att applicera det mesta av detta på en traditionell deckare eller i alla fall spänningsroman/thriller. Men jag låter valet av genre stå för förlag och författare. Och som sagt – beteckningen har (av dem) önskad effekt på min läsning och min förväntan. Den blir en extra kittling, som jag inte skulle fått om det stått kriminalroman på omslaget.
Jag ser fram emot nästa skräckroman av Kristina Ohlsson.

▪ Siri Reuterstrand

bokomslag
Kristina Ohlsson
Sjuka själar
Piratförlaget 2016

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: