[160320] Tjugofem år efter Sovjetunionens sammanbrott är demokratin mer hotad än förmodligen någonsin. Inte bara i det nya ryska imperiet utan också i resten av världen. Det är en sorglig paradox, och dess natur och karaktär får en både fängslande och skrämmande beskrivning i den brittisk-ryske journalisten och tv-producenten Peter Pomerantsevs reportagebok Ingenting är sant och allting är möjligt.
Som den gode reporter han är låter Pomerantsev de olika aspekterna av sin analys få utgångspunkter i enskilda människoöden. Här finns till exempel fotomodellen Ruslana Korsjunova, som dog fyra dagar före sin tjugoettårsdag.
”Hon dog på Water Street på Manhattan, vid hörnet av Wall Street, där finansdistriktet möter East River. Jag kommer dit en kall och regnig kväll.” Så inleder Pomerantsev kapitlet där han försöker reda ut varför Ruslana Korsjunova dog. Det låter som en början på en Dashiell Hammetdeckare, och det är en spänningsladdad och tragisk historia som rullas upp. Ruslana är bara en av tusentals unga flickor som från de sibiriska och centralasiatiska delarna av det ryska imperiet värvas till att bli modeller. Ett fåtal blir framgångsrika, Ruslana hörde till dem, hennes ansikte förekom i Nina Ricci-reklam över hela världen. Andra försvinner snart i det omätligt djupa träsk av sexuell exploatering som likaväl som Londons banker drivs av ryskt (och oljearabiskt) kapital.
Det är troligt att Ruslana Korsjunova mördades, hon hade förbindelser med några av de oräkneliga ryska äventyrare med stulna förmögenheter som rör sig i västvärlden och där ofta är välsedda gäster på hotell och restauranger, för att inte tala om hur välkomna de är hos banker och investeringsinstitut.
Ett annat intressant enskilt fall som förekommer i boken är rättssaken mot kemiingenjören och företagaren Jana Jakovleva. Hennes företag handlade med rengöringsmedel för industriellt bruk. En dag blev hon arresterad för narkotikabrott. En substans, dietyleter, som hon handlade med hade plötsligt blivit narkotikalassad. Peter Pomerantsev visar hur de polisiära myndigheterna kan göra sådana plötsliga omklassningar av både varor och verksamheter. Syftet är att låta intressenter som kan betala för tjänsten ta över de aktuella företagen och/eller att pressa fram mutor ur de drabbade ägarna. Som helst bör betala, mista företagen och sedan försvinna in i fängelse på lång tid.
Kvar från Sovjettiden finns principen att den som åtalas också blir befunnen skyldig. Att hitta en advokat som verkligen företräder sin klient är i det närmaste omöjligt, de intressen som driver fram åtalet kan också köpa advokater, som heller inte vill hamna i konflikt med den makt som ytterst ligger bakom att rättsväsendet är så genomkorrumperat som det är.
Och då är vi framme vid Kreml, och president Putin själv. Ledordet för putinismen är stabilitet. Det oerhörda ekonomiska och sociala tumult som följde på Sovjetsammabrottet, med en ohejdad kleptomanisk plundring av statens tillgångar och total ekonomisk osäkerhet för folkflertalet har växlats mot ett system med en kontrollerad korrupt och djupt surrealistisk ordning. Utgångspunkten i alla mellanhavanden med myndigheter och företag är först och främst kapaciteten att betala mutor. En andra utgångspunkt är att aldrig känna sig säker på att rätt summa betalats till rätt personer. En tredje är att ingen kritik mot systemet som samtidigt riktar sig mot dess främste företrädare tolereras. Den politiska kritik som förekommer i form av oppositionella politiker och partier är orkestrerad i Kremls intresse för att upprätthålla skenet av att landet är fritt och demokratiskt.
Det låter konspiratoriskt, men läser man Pomerantsev framgår det med all tydlighet att ingen beskrivning, hur sakligt underbyggd den än är, kan nå ända fram när det gäller att göra rättvisa åt graden av korruption eller cynism i fråga om rättssäkerhet och människovärde. Det som hänt på senare år och som bidrar starkt till Putins relativa popularitet är att de värsta ekonomiska fribytarna, oligarkerna, hejdlöst rika främst genom sina stölder av statliga tillgångar, i viss mån desarmerats och fått sin makt beskuren. I stället har byråkratin växt till i fråga om makt och kontroll. Det är mer populärt att söka en karriär i byråkratin än i till exempel den företagarvärld där gränserna mot den ekonomiska brottsligheten är i stort sett obefintliga. För Kremls kontrollmaskineri är byråkratin en naturlig förlängning, korruptionen där kan man styra i maktens intresse.
När tjetjenska terrorister tog en teaterpublik som gisslan i Kulturpalats nr 10 sprutade som bekant polisen in en bedövande gas i lokalen, vilket tog livet också av många i gisslan. Operationen beskrevs som en stor framgång, sällan har föraktet för vanliga människors rättigheter och värde demonstrerats tydligare. Pomerantsev tar upp händelsen och visar hur terroristskräcken sedan dess är ett kraftfullt kontrollinstrument, alla tänkbara myndighetsingripanden eller interventioner i andra staters rättigheter kan förklaras och försvaras med terrorhot.
Ryska oligarker, sådana som accepteras av Kreml givetvis, köper inte bara upp fotbollsklubbar utan också företag och byggnader i de västerländska storstäderna. Alla vet att det kapital som sålunda tvättas är smutsigt, ofta ingenting annat än stöldgods. Men när kapitalet regerar blir det gällande moral att omge det med aktning och respekt. Pomerantsev berättar om hur wahabitiska predikanter utsända av Saudiarabien i de centralasiatiska delarna av det ryska imperiet uppmanar till jihad och terrorism. Det saudiska oljekapitalet får allt större inflytande i takt med att dess ägande ökar i väst. Pomerantsev diskuterar en tänkbar framtid där nationalstater och gemenskaper som EU och Nato förlorar i makt och betydelse, medan organisationer, företag och områden knutna till och kontrollerade av ryskt kapital och arabiskt oljekapital behärskar världen.
Pomerantsev har sin verksamhet i tv-världen, och visar hur medierna alltmer blir maktens redskap. Samtidigt genomgår ju medierna en kris, där den oberoende och granskande journalistiken hotas när det inte finns några fungerande betalningsmodeller i det nya medielandskapet som kan bära upp den. Demokratin och det fria offentliga samtalet kan stå inför sin största kris någonsin.