Vackert, tragiskt och ibland groteskt

bokomslag

[160627] författarporträttDet här är den tredje romanen jag läser och recenserar av den vietnameskanadensiska författaren Kim Thúy. 2011 kom debuten Ru, och två år senare Mãn. Nu har även Vi anlänt från Sekwa förlag, i säker översättning av Ulla Linton.

På baksidan av denna roman står det

”Jag hittar inte på någonting. Det är saker jag varit med om på riktigt, sådant jag sett. Jag är helt enkelt inte kapabel att fantisera ihop saker. När jag skriver är mitt enda mål att dela med mig av skönhet.”

Så skriver alltså Kim Thúy om sitt författande. Vi kan följaktligen utgå från att detta vi just läser har hänt ”på riktigt”. Och det kanske är tur att den varudeklarationen finns, för det är mycket i dessa tre romaner man annars skulle kunna ta för överdrifter eller resultatet av alltför frikostig fantasi. Och det är verkligen ofta väldigt vackert, också i de mest tragiska och groteska scener. Språket är rent, enkelt och svalt, stundvis kryddat med en poetisk touch.

Jag minns när jag läste hennes förstlingsverk. Hur spännande det var att få nosa på den vietnamesiska verkligheten, det var min första litterära kontakt med detta land. En nation annars kanske mest förknippat med krig, inte minst genom alla de amerikanska vietnamkrigsfilmer man sett. Men Kim Thúy förmedlar så mycket mer av den vietnamesiska kulturen än så, om seder och bruk, om barn och föräldrar. Och inte minst om maten, något väldigt viktigt för huvudpersonerna i samtliga tre böcker.

I Vi känner vi igen en hel del från de tidigare berättelserna. Hur familjen flyr i båt till Malaysia och så småningom hamnar i Kanada, där Thúy fortfarande bor och verkar. Hon har bland annat arbetat som krögare, översättare och advokat.

Att den vietnamesiska kvinnan är (var?) till för att curla mannen framkommer ännu en gång med pinsam tydlighet, och att vietnameser inte bör visa vad de känner utåt, eller att familjehedern är allt. När modern får reda på att Vi hade brutit med en av hennes många förväntningar reser hon raka vägen till dotterns lägenhet. Väl innanför dörren, och utan att ta av sig kappan, säger hon ”Jag har misslyckats med din uppfostran. Jag är här för att se mitt nederlag i ansiktet.” Sedan vänder hon om och går sin väg. Det är säkert inte lätt att följa alla dessa traditionella måsten när man bor i sitt hemland, rimligen oändligt mycket svårare när man lever i en annan och annorlunda kultur.

Det handlar om Vi, ensam flicka bland familjens tre äldre söner, men även om den från början välbärgade släktens historia i kortfattade nedslag. Flera av personerna i den är målmedvetna och blir också framgångsrika. Modern är den som styr, medan fadern lämnar dem och stannar i Vietnam när den övriga familjen flyr.

Thúy skriver fragmentariskt och okronologiskt, som i de tidigare romanerna, men denna gång känns det ofta splittrat, stundvis närmast ytligt. Det blir för knappa bilder, och vi får inte riktigt lära känna varken individer eller händelser. Kanske att det är mer av en ”vanlig” roman den här gången, inte fullt så poetisk, inte med fullt så många läckra detaljer. Eller kan det vara så att jag tycker mig känna igen alltför mycket från de första böckerna? Känslan av upprepning?

De korta kapitlen behandlar inte sällan resor som huvudpersonen gör, för att hälsa på någon, för att en man hon blivit förälskad i befinner sig eller bor där, eller i sitt arbete som advokat. Hon reser bland annat till New York, London och Paris, Hong Kong, Köpenhamn och Rio. Ett tag är hon tillbaka i det Vietnam hon lämnade som åttaåring, men då i Hanoi i den norra delen av landet, som en gång var splittrat i Nord och Syd, i vänster- och högerstyren. Men det blir som sagt mest snabba bilder, och sedan tillbaka igen, eller direkt till en ny stad.

Men naturligtvis blir en del av de korta texterna också till subtila och talande bilder. Det framkommer inte med tydlighet hur länge familjen levde i flyktinglägret i Malaysia, men det verkar ha varit ett tag, kanske så mycket som ett par år. När de anlänt till Kanada i ny lägenhet säger Vi

”Hur skulle man kunna vänja sig vid att plötsligt en dag ligga alldeles ensam på en mjuk madrass utan att vara innesluten i sin familjs svett och utan att vaggas av deras andetag? Hur skulle man klara av att förlora sin mors ständiga närhet? Hur skull man hitta vägen inför en horisont utan slut, utan taggtråd, utan vakter?”

Frågor alltfler människor världen över i bästa fall kan komma att fråga sig efter att de lämnat sina hemländer.

Vi är trots allt en läsvärd roman, men jag kan inte komma ifrån känslan av att den är en utspädd Ru.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Kim Thúy
Vi
övers. Ulla Linton
Sekwa förlag 2016

Författarporträtt Rafal Maslow

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: