[160905] Nobelpristagaren Mo Yans roman Granatkastaren handlar om en ung man som berättar för en gammal munk om sitt liv som det var medan han ännu var i tioårsåldern. Det som framför allt präglar boken och gör den till en ganska bisarr läsupplevelse är dock dess närmast maniska fixering vid kött och köttätande.
Det låter underligt som centralt romanmotiv, och även om berättelsen om den unge mannens skiftesrika liv i byn är intressant genom den inblick den erbjuder i en kultur så främmande från vår traditionellt västerländska så kommer det hela tiden återkommande och varierade köttätandet att utgöra ett väldigt störande moment.
Den unge mannen, Lio Xiaotong, är när historien tar sin början i templet där den gamle munken håller till i tjugoårsåldern. Medan han berättar iakttar han hur långa hårstrån vippar i munkens näsa och öron. Så småningom kommer en regndränkt kvinna in för att söka skydd och vrider ur sina kläder innan hon, misstänker Lio, börjar tjuvlyssna på hans historia.
Den tid han berättar om infaller ett tiotal år tidigare, året är noga angivet, 1990, och han är alltså då tio år gammal. Hans föräldrar har just gått skilda vägar eftersom hans far träffat en annan kvinna och flyttat ihop med henne. Hennes inte alltför romantiska namn är Vildmulan, med ett visst rykte om sig för erotisk vidlyftighet. Lios mor är en driftig kvinna som försörjer sig och honom på att samla och sälja skrot. Bland de fynd hon gör finns en gammal japansk granatkastare, som förstås fått ge boken dess namn och så småningom kommer att få en viss betydelse för händelseutvecklingen.
Kapitlen i boken har fått namn efter granatskott, första granaten, andra granaten osv. Byn där Lio och hans mor bor är ett centrum för slakterinäringen, och denna verksamhet sätter stor prägel på handlingen, det dödas djur och hanteras och konsumeras kött i en omfattning som kan göra även en icke-vegetarian lätt illamående. Här firas orgier i fett, flott och stora köttstycken. Oset vilar härsket över nejden.
De delar av boken där den tjugoårige Lio berättar sin historia för munken är satta i kursiv stil, vilket på inget vis gör läsningen mer njutbar. Och det rör sig om en bok på över femhundra sidor. Mo Yan skriver i en epilog att han inspirerats av Günter Grass roman Blecktrumman, där den lille Oskar i protest mot världens ondska vägrar att bli vuxen och helt sonika stannar i växten. Medan Oskar ändå tillväxer i mognad och omdöme så ville Mo Yan skapa en romanfigur som blivit vuxen men stannat kvar i sin tioårsålder känslomässigt och mentalt.
Så låt går för det, kanske kan det också utgöra en förklaring till den okontrollerade glupskheten och det totala ointresset för andra värden än konkret materiella. När Mo Yan fick Nobelpriset år 2012 motiverades det med att han ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Granatkastaren som kom ut i Kina år 2003 bör alltså ha varit en av de romaner som bidrog till att Mo Yan fick priset. Så finns här några sagolika inslag? Jodå, det anordnas en fest där det tävlas i köttätande, och frossandet tar sig gargantuanska proportioner. Byledaren Lao Lan som efterhand får en allt viktigare roll i boken har sex med sex kvinnor i tur och ordning, varefter sex nya kvinnor förs in och också får ligga med denne sannskylidge tjur.
Ja, Granatkastaren är en märklig bok. Dess stora förtjänst är språket, kärvt och klart med torr precision. Jag anar att översättaren Britta Kinnemark utfört ett briljant arbete.