En verklig journalistpionjär

bokomslag

[160915] Reportaget Tio dagar på dårhus är ett stycke journalistikhistoria och en pionjärinsats inom den undersökande journalistiken. När den blott tjugotreåriga Nellie Bly gick undercover som psykpatient år 1887 banade hon vägen för den reportageverksamhet som fått sitt namn efter Günter Wallraff, alltså wallraffandet. Just genom sitt rolltagande som psykiskt sjuk förebådar hon också en så annorlunda undersökning av villkoren inom den psykiatriska diskursen som Anna Odells mycket uppmärksammade konceptuella konstaktion för några år sedan.

Nellie Bly hette egentligen Elizabeth Jane Cochran. Hon tog journalistsignaturen Nellie Bly efter en visa där huvudpersonen egentligen heter Nelly, inte Nellie. Hon bjöds in till journalistbanan efter att ha skrivit ett svar på en artikel i tidningen Pittsburgh Dispatch, där det hävdades att kvinnans rätta plats var i hemmet. Elizabeth Jane Cochran skrev ett motinlägg under signaturen Ensam föräldralös flicka. Tidningens redaktör bad signaturen ge sig till känna och anställde henne.

Snart drog hon vidare till New York och började på tidningen The New York World som ”girl correspondent.” Det var tidningens sedermera legendariske redaktör Joseph Pulitzer som kom med idén att Nellie skulle kunna försöka ta sig in på sinnessjukanstalten Blackwells Island Asylum, belägen på en ö mitt i New York, och vittna om förhållandena där i ett patientperspektiv.

Det framstår i dag som närmast osannolikt modigt av Nellie Bly att ge sig in på uppgiften. Visserligen lovade Pulitzer att han skulle ordna det så att tidningens jurist fixade ut Nellie efter tio dagar, men det var också känt att den som väl hamnat på Blackwells Island löpte stor risk att bli kvar där, ofta livet ut, ett liv som dessutom ofta blev kort på grund av de vedervärdiga förhållandena som de intagna tvingades leva under.

Nellie Bly tog in på ett billigt härbärge för ensamma kvinnor. Hon började klaga på att hon var rädd för de andra som bodde där. Hon sov inte och blev mer och mer orolig. Till slut tillkallades polis och hon ställdes inför domstol. Reportaget visar hur omhändertagandet av psykiskt sjuka i första läget alltid var en polisiär angelägenhet, och det var en juridisk bedömning som först gjordes, inte en medicinsk. Nellie Bly tvingades dock in på en vårdinrättning där en medicinsk bedömning skulle göras.

Det är värt att betänka att psykoanalysen och den experimentella psykologin vid den här tiden befann sig i ett mycket tidigt stadium utan egentlig betydelse för diagnostik och behandling. De psykiska sjukdomstillstånden var inte vetenskapligt beskrivna och terminologin kring dem outvecklad och ofta fördomsbemängd.

Förvirring, desorientering i tillvaron, upplevelser av hot och fara utan påtaglig orsak räckte långt för att få en människa inspärrad på livstid. Men, som Nellie Bly visar i sitt reportage, det kunde räcka med fattigdom, språksvårigheter eller avsaknad av fast adress för att bli inlåst.

De läkare som undersökte Nellie Bly gick på hennes enkla förställning, stirrande blick, påståendet att komma från Kuba, känslan av att vara omgiven av människor som skrämmer henne. Hon skickades till kvinnoasylen på Blackwells Island. Där upplevde hon just de missförhållanden som hon kommit dit för att avslöja. Kalla tvångsbad, svältransoner, ondsint och våldsam personal, godtyckliga behandlingsförsök.

Någon psykiatriskt specialiserad farmakologi fanns nästan inte alls. Kloral och morfin användes ibland som lugnande och sömnmedel. Någon psykodynamisk terapi eller insatser för att med sociala åtgärder försöka få oroliga människor på rätt köl fanns givetvis inte. Det var förvaring under miserabla förhållanden som gällde.
Joseph Pulitzer höll sitt löfte. Tidningens jurist fick loss Nellie Bly och hon kunde skriva sitt reportage. Hon fick göra det ur minnet, för det block och den penna hon haft med sig till ön visade sig förbjudna och togs ifrån henne.

Reportaget väckte sensation, Nellie Bly fick uppleva det som väl varje undersökande journalist hoppas på, nämligen att göra skillnad och ge sitt bidrag till att göra världen en smula bättre. Förhållandena för de intagna på Blackwells Island förbättrades och de värsta plågoandarna bland personalen och olämpliga läkare avskedades.

Som reportage har Tio dagar på dårhus för en modern läsare påtagliga brister, främst att det inte förekommer någon förberedande research. Men vad kan man begära av ett pionjärarbete i en så krävande och dittills okänd genre? Det är verkligen glädjande att ett förlag tagit sig an utgivningen av detta stycke viktig journalistikhistoria.

▪ Christian Swalander

bokomslag
Nellie Bly
Tio dagar på dårhus
Översättning: Helena Fernandez och Nils Tengdahl
Tid & Rum 2016

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: