[170922] Än en gång är det oklart om Matthew Vaughn försöker hylla eller härma Bond i uppföljaren till Kingsman – The Secret Service, men oavsett vad hans intentioner var råder inga tvivel om att resultatet är klart underhållande.
Eggsy, gröngölingen från första Kingsman, är nu en fullfjädrad agent som tagit den bortgångne Galahads plats inom underrättelseorganisationen Kingsman, och försöker få ihop livet som spion och pojkvän till den svenska kronprinsessan Tilde. Saker ställs på sin spets när knarkdrottningen Poppy Adams dödar alla Kingsman-agenter och sedan offentliggör att hennes droger innehåller ett dödligt gift, vars motgift blir tillgängligt enbart om hennes produkter legaliseras.
Det vore överflödigt att påpeka att Kingsman-filmerna försöker emulera James Bond med sina hemliga agenter som använder sig av högteknologiska prylar när de reser runt bland exotiska platser, detta är man öppen med redan från början; Eggsys hund heter JB, bara en sådan sak visar på filmens tacksamhetsskuld till Flemings skapelse. Det är mer intressant att studera skillnaderna, varför Kingsman inte är, och aldrig kan bli, lika bra som Bond. Kanske beror det på att serien, i egenskap av hyllning/plagiat är avhängig sitt original: som referens kräver den något att referera till. Bond har genom tiderna tagit efter filmgenren du jour (Live and Let Die – blacksploitation; The Man with the Golden Gun – kung fu-filmer; Moonraker – science fiction i rymden, s.k. ”space opera”), men har likväl stått på egna ben, och snarare varit en tolkning ”à la Bond” av respektive genre. Kingsman saknar den substans Bond har, och utan en solid kärna blir strukturen oupplösligt bunden till sin inspirationskälla.
Detta illustreras fint av Poppy Adams hemliga bas i Sydamerika, en liten stad, inspirerad, som hon själv förklarar, av 50-talsnostalgi såsom den framställs i Grease eller Gänget och jag (Happy Days). Märk väl: 50-talsnostalgi, inte 50-talet som sådant. Hennes artificiella småstad är designad utifrån en förskönad men falsk bild av 50-talet, av versioner redan i sig är avbilder, simulacra à la Jean Baudrillard (kopior utan original), på samma sätt som Kingsman är en kopia av vad som redan är en tolkning av något annat, närmare bestämt spionromaner.
Detta måste dock inte förta behållningen av filmen, för actionscenerna är något av det bästa på länge, mycket tack vare fotot. Kameran följer lydigt med kombattanterna under varje råkurr och fångar helheten, så att man kan orientera sig i rummet samtidigt som man hänger med i slagsmålens utveckling. Inte nog med att man gärna har långa tagningar där man nyttjar slow-motion för att uppehålla sig vid akrobatiska konststycken, under vissa korta men ack så snygga sekvenser intar kameran en fix position i förhållande till någon av aktörerna, likt en go-prokamera som fästs i en skådespelares ben eller arm.
Faktum kvarstår: transportsträckorna mellan dessa scener är av mindre intresse, och Poppys ”ondskefulla plan” liknar mer ett skämt: folk som missbrukar narkotika kommer dö. Ja, och vatten är blött.
