[171118] Charlotte Perkins Gilman räknas bland den litterära feminismens pionjärer. Hon levde 1860 till 1935, och hennes mest kända verk är Herland (Jungfrulandet) från 1916. Det rör sig om en visionär skildring (ibland beskriven som en utopi) av en värld där kvinnor kan utbilda sig till vad de önskar och arbeta med vad de vill. Barnomsorgen sköts av professionell personal. Man kan höra ekon av boken när Alva Myrdal tjugo år senare pläderar för hur de moderna kvinnorna ska kunna får möjlighet till självförverkligande.
En betydligt mer litterärt komplicerad och mångtydigt tolkningsbar text är kortromanen The Yellow Wallpaper (Den gula tapeten) från 1892, som nu ges ut i ny översättning och redaktion av Helena Fernandez och Nils Tengdahl, en kulturgärning att glädjas åt.
I ett både biografiskt och litterärt mycket informativt förord berättar Helena Fernandez och Nils Tengdahl om författarskapet och hur det relaterar till Charlotte Perkins Gilmans levnadsöde. Hon blev tidigt engagerad i den feministiska rörelsen, suffragetterna, som krävde rösträtt och likaberättigande också i andra avseenden, som när det gällde utbildning och möjlighet till egen försörjning. Ett äktenskap som blev rätt misslyckat ledde till att hon drabbades av en depressiv sjukdom, som en läkare med konstiga idéer, total vila, massor med fet mat, inte lyckades göra något åt.
Det finns i Den gula tapeten sådant som kan betraktas som återklanger från en period av psykisk sjukdom, men man bör vara försiktig med den sortens läsning, man kan beröva verket dess litterära verkan och räckvidd genom en alltför närsynt biografisk tolkning.
Helena Fernandez och Nils Tengdahl pekar på hur vid den här tiden den gotiska skräckromanen nådde en höjdpunkt i fråga om läsarintresset. Det vimlade av mystiska hus på landet i litteraturen, och där utspelades mystiska, hemska och oförklarliga ting, vilket det förvisso gör också i Den gula tapeten. Som Fernandez och Tengdahl också påpekar bör man vara försiktig med att utan vidare försöka sätta in Den gula tapeten i skräckisgenren. Den inrymmer sådana psykologiska och estetiska dimensioner som gör att man, menar jag, snarare än att se på hur den hänger samman med sin samtid bör se på hur den förebådar vad som komma skall, nämligen den expressionistiska romanen och kanske också den existentialistiska filosofin.
Det mest uppenbara skeendet i Den gula tapeten är hur en man, en läkare, och hans hustru, tillfälligt hyr in sig i ett avsides och naturskönt beläget hus på landet medan deras hus i staden repareras. Mannen vill absolut att de som sovrum ska använda ett rum på övre våningen. I detta rum finns den gula tapeten. Rummet ska tidigare ha varit barnkammare, spår av detta finns kvar. Bland annat finns där en ring fastsatt i väggen, som kunde tänkas ha använts för lek. Det ger förstås omedelbara associationer till fängelse och fångenskap.
I detta rum kommer kvinnan att vistas, och tapeten kommer allt mer att påverka henne. Genom en mångfald av mönster och tecken, som hon tyder som bland annat galler och underliga djurformationer, invaderar den hennes tankar och föreställningsvärld. Givetvis måste läsaren misstänka att allt det underliga och skrämmande som rör sig i tapeten egentligen är en produkt av kvinnans eget sjuka sinne. Den fråga man bör ställa sig är hur i så fall den värld är beskaffad som kan åstadkomma att ett sinne blir så plågat och hemsökt. Vilka villkor ställs en kvinna inför i det slutande artonhundratalets USA? Hur förhåller det sig med maktförhållandena mellan könen när hon mer och mer blir ett offer för mannens välvilja i stället för att bara vara föremål för den?
Det är intressant att se hur Charlotte Perkins Gilman arbetar med tidsförskjutningar och nivåskillnader. Det är också påtagligt hur ett klaustrofobiskt tvång gör sig gällande, som naturligtvis inte enkelt kan hänföras till den litterära situationen utan också måste ses som en för läsaren begriplig men för den instängda kvinnan diffus social existentiell realitet.
Vill man, som jag, tolka textens bärighet och influens framåt i tiden, så finner man likartade förskjutningar i tid och rum hos Kafka, och både där och hos de tidiga existentialisterna finner man den ångestladdade upplevelsen av att vara inkastad i en tillvaro som i grunden är obegriplig. Ett modernistiskt drag är hur Charlotte Perkins Gilman använder sig av synestesi, där intryck från olika sinnesorgan förenas i en upplevelse. Den gula tapeten får en lukt, och färgen och lukten förenas i upplevelsen av något äckligt och hotfullt.
Den litteraturanalytiska feminismen använder sig emellanåt av begreppet palimpsestläsning när den konfronteras med en text av det här slaget. Här finns en text under texten, med en stark och tydlig berättelse om ett svårartad socialt tvång och en akut upplevelse av ett liv som på grund av detta aldrig kan bli autentiskt, vilket kommer jaget att vackla, och kanske brytas sönder.
Den gula tapeten är en intensiv och intrikat läsupplevelse, som talar också till vår tid, när sexuellt tvång och de maktförhållanden som där blottlagts fått brännande aktualitet.
