Shakespeare i intrikat drama

Margaret Atwood

[171230] 2016 var det fyrahundra år sedan William Shakespeare dog, alla tiders främste dramatiker. För att uppmärksamma minnet har förlaget Hogarth initierat ett litterärt projekt, där framstående författare tar sig an olika Shakespeareverk och ger dem en omdiktning eller nytolkning i romanform. Inom projektet kommer nu den kanadensiska författarinnan och ständiga Nobelpriskandidaten Margaret Atwoods version av Stormen, den mycket märkliga pjäs där maktintriger och mordförsök blandas med andeuppenbarelser, troll, märkliga monster och skir romantik.

Titeln Häxyngel anspelar på en av dramats viktiga bifigurer, sonen till häxan Sycorax, Caliban, en inkarnation av ondska som fått spridning som begrepp långt utanför teatervärlden. Stormen är en nästan legendariskt svårhanterlig teatermateria, som i århundraden ställt regissörer och skådespelare inför övermäktiga krav när det gällt att bringa dramatisk nerv och reda i den tilltrasslade handlingsväven.

Margaret Atwood låter också en av sina gestalter i boken konstatera, att det ständigt gjorts våld på pjäsen för att få den spelbar, det har strukits ut, skrivits till, tagits bort figurer, lagts till musik osv. Varför alls ge sig på den, kan man ju fråga, men precis som i de flesta andra Shakespeareverk så finns här en lyrisk och filosofisk appell i det litterära uttrycket, som gör att pjäsen ändå består som scenisk utmaning. Ta bara huvudpersonen Prosperos ord mot pjäsens slut som exempel, med en magi som berör över sekel när han talar om aktörerna i skådespelet:

Nu är vårt lustspel slut, aktörerna,

Som jag har sagt dig, voro andar alla

Och löses upp i luft, tunn luft, med ens.

Och liksom bländverk utan kropp

Så skola stolta slott, skyhöga torn,

Och tempelvalv, ja själva detta jordklot,

Med allt vad däri är, en gång försvinna

Och liksom denna väsenslösa hägring

Ej lämna efter sig det minsta spår.

Av samma tyg, som drömmar göras av,

Vi äro gjorda, och vårt korta liv

Omfamnas av en sömn.

(Citerat efter Hagbergs klassiska översättning)

Märk att det står lustspel i citatet, Stormen är trots sina mordiska intriger en komedi i den meningen att den slutar lyckligt. Efter en rad förvecklingar, totalt frikopplade från all logisk trovärdighet, en saga är det, och så ska den upplevas.

Hur hanterar då Atwood denna krångliga materia? Jo, hon skapar en modern Prospero, den firade teaterregissören Felix Phillips, som efter att inom en kort tidsperiod ha förlorat både sin fru och sin lilla dotter arbetar med att vid en teaterfestival sätta upp Stormen. Hans idéer för uppsättningen är djärva och kontroversiella, hans omdöme kan på goda grunder ifrågasättas. Och då vänder sig hans förtrogne medarbetare Tony plötsligt emot honom, får honom anskedad och på ett förnedrande sätt bortledd från teatern mellan väktare. I pjäsen motsvaras detta av hur hertigen av Milano Prospero förråds och tvingas bort av sin bror Antonio.

Felix, som är i femtioårsåldern och har problem med sina löständer och sin ångest efter hustruns och dotterns död, hittar ett torftig kyffe att bo i, och där lever han i tolv år tillsammans med den inbillade dotter som fortsätter att växa upp i hans närhet trots att hon alltså är död. Men Felix tid kommer, liksom Prospero ska han ges en möjlighet att göra upp räkningen med sina fiender. Det börjar med att han får ett jobb som teaterlärare på ett fängelse. Där sätter han, under pseudonymen Mr Duke (hertig, ja, ni fattar) upp flera Shakespearepjäser, vilka blir stora framgångar både dramatiskt och publikt. Dvs, någon levande och närvarande publik tillåts inte, allt spelas in på video och visas för vissa utvalda, men också för fångarna på fängelset, som börjar bli Felix förtrogna.

Med deras hjälp och med utnyttjande av teknikens alla möjligheter ska Felix hämnas när han sätter upp Stormen, och den ska visas för en exklusiv publik, där hans gamle antagonist Tony och även den tidigare chefen för teaterfestivalen kommer att närvara. Det blir en mycket sinnrik komplott som Atwood med stor briljans väver ihop, men man får nog säga att trovärdigheten är det lika mycket si och så med som i själva pjäsen. Hon blir själv en regissör, som regisserar sin regissör, som i sin tur regisserar sina skådespelare och sin gruvliga hämndaktion.

Det går att facitläsa romanen mot pjäsen, men det går säkert också utmärkt att läsa romanen i sin egen rätt, som ett mångfacetterat mänskligt drama, där det som brukligt i Shakespeares pjäser är något som gått riktigt snett, och som genom dramats förvecklingar, ofta till ett gruvligt pris i blod och död, ska vridas rätt igen. Det är en fin prestation av Margaret Atwood – låt vara att också hon ibland snubblar på pjäsens inneboende knaggligheter.

▪ Christian Swalander

Bild tv: Margaret Atwood. Foto: Jean Malek

Bokomslag
Margaret Atwood
Häxyngel
Översättning: Manne Svensson
Wahlström & Widstrand 2017

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: