[180210] Att genrebestämma Per Wästbergs Klasskamraten och andra möten är inte alldeles enkelt. Det rör sig om material med dokumentär prägel men framställt i litterär form och med den frihet i tolkning och läsning av de skilda ödena som det innebär.
När det gäller titeltexten så känns den mycket nära det dokumentära, när författarjaget oväntat stöter på en gammal klasskamrat som han inte sett på femtio år. I den text som fått titeln ”Containerhustrun” känns det dokumentära mer avlägset, och tur är det för den stackars kvinnan, som verkligen är ”contained” i sin livshållning samtidigt som hennes man arbetar som sjöman på ett containerfartyg.
Av det trettiotal öden som förekommer i boken är hennes kanske det mest ångestladdade, då hon in till det paranoidas gräns misstänker sin man för att svika henne, samtidigt som hon inte har kraften att lämna honom. En graviditet gör ingenting bättre, utan blir bara en ytterligare avgränsning i det liv som hon slår i lås om sig.
Helt annorlunda är den kvinnobild som framträder när den åldrade författaren möter en ung aspirerande författare som för kommentar tillsänt honom en text. Eftersom det är sommar och behagligt väder sitter de tillsammans och samtalar på trappan till Hedvig Eleonora kyrka. Tankekutbytet om litteraturen och skrivandet ges relief mot de gravar på kyrkogården där svunna seklers intellektuella vilar. I det stilla sommarljuset företar Per Wästberg en kulturhistorisk vandring mellan stenarna samtidigt som diskussionen om skrivandets villkor utspinner sig.
I berättelsen ”Svampjägaren” skildras en person som så fördjupat sig i sin mani på att plocka svamp att han framstår som begränsat tillräknelig. Om det inte vore för att han i alla andra avseenden verkar vara vid helt sunda vätskor och lever ett borgerligt välordnat liv. Det kan ha sina risker att gå för långt i ett i princip oförargligt nörderi. Om det nu är så oförargligt. Det finns ju faror förknippade med svampintresset, det är inte alltid enkelt att skilja giftbomber från läckerheter, och Per Wästberg skildrar uttrycksfullt konsekvenserna av njurskador och andningssvårigheter. Han visar sig besitta en svampkännedom som är så ingående att man får en aning om att han möjligen själv kan vara hemfallen åt svampjakten.
Bokens två avslutande berättelser skiljer sig från de övriga. I ett fall därför att Wästberg är tydlig med att han här återger en personlig upplevelse med mystiska, ja, övernaturliga, inslag. Det är ett ungdomsminne som han burit med sig genom livet, och som plågat honom med sin synbarliga oförklarlighet.
Före den kommer berättelsen ”Jardin des Plantes: Michel, Catherine”. Här sker alltså till skillnad från i de övriga historierna möten med två personer, men det centrala i berättelsen är i vilket förhållande de, berättaren själv och en lång rad andra människor, författare, konstnärer, forskare, står till den berömda trädgården i Paris. Det är en vackert berättad essä med stort kultur- och naturhistoriskt siktdjup.
Klasskamraten i titeltexten visar sig ha gått och längtat tillbaka till en ungdomskärlek genom hela livet, som därigenom blivit bakåtriktat och sörjande. Per Wästberg skriver som vanligt med sinnlig konkretion och uppdriven känsla för talande detaljer. Att läsa honom är som att ta del av en meningsdiger konversation, i ständig rörelse mot det träffande och det klargörande.
Ändå inställer sig genom läsningen ett intryck av uppgivenhet och depressiv misantropi. Så många är så olyckliga och hämmade, så få får en skymt av lycka. Och i metoo-tider (och inte bara då) känns det faktiskt helt ur fas med en uppdaterad människosyn att likna en svettig ung kvinna vid en kanderad aprikos.
