[180304] Erik Holmström och Birgitta Egerbladh har med sina respektive nya verk satt strålkastarljuset på Folkteatern i Göteborg denna scenkonstsäsong. Här förlöses skrattet och eftertanken, imponeras över briljanta sceniska och artistiska idéer, impulsiva infall och tankegods av såväl vardags- som djupfilosofisk halt.
Den legendomspunne doktor Faust eller Faustus, som säljer sin själ till djävulen, Mephistophilis, har dykt upp i ett antal versioner genom seklerna – som opera, som drama (Goethe) och som roman (Thomas Mann) och baserar sig huvudsakligen på det drama som Christopher Marlowe skrev i slutet av 1500-talet. Han hade i sin tur tagit temat från en äldre myt med verklighetsbakgrund, precis så som hans jämnårige kollega William Shakespeare också hämtade teman från äldre sagogods.
Thomas Manns roman Doktor Faust från 1947 sätter indirekt likhetstecken mellan nazismen och djävulen. Men det som Folkteatern bjuder liknar ingenting tidigare. Framför allt för att Erik Holmström bytt ut skådespelarna mot dockor. Han flyttar också fram historien till nutid och en annan -ism, kapitalismen eller kommersialismen. Hans Faustus görs således till viljelöst villebråd för den råa marknaden. Dockorna blir efter hand oändligt många, eftersom Faustus är oförmögen att välja när det kommer till kärlek, vilket innebär att raden av dockor i kvinnokläder som tänkbara hustrur aldrig tycks ta slut. Konsekvensen av att sälja sin själ, vilket Faustus uppenbarligen inte insett vidden av, innebär också förlust av känslolivet och förmågan till kärlek. Vad är då glädjen med att ha blivit världens materiellt rikaste?
Dockorna är tillskurna i platt påmålad masonit, men som givits fenomenal förmåga att uttrycka sig i och med att såväl ögon som mun, ben och armar går att röra. Att det krävs stor skicklighet att vara förare av dessa dockor blir snart uppenbart. För det är inte bara dockornas kroppsuttryck som ska dirigeras, det är dessutom en oerhört pratintensiv föreställning. Och till det krävs skådespelare av yppersta klass. Och det kan man säga om den trio, Andrea Edwards, Pelle Grytt och Malin Morgan, som levandegör den här historien. Det är mycket i denna uppsättning som imponerar och fascinerar, inte minst det tekniskt och scenografiskt finurliga och konstfulla maskineri som utgör den fristående dockteaterscenen. Det är en föreställning som spritter av iver, ironi och djävulskap.
Många skäl alltså att inte missa den.
Det kan man också säga om Birgitta Egerbladhs nya dansteaterverk, Prat och människor. Som koreograf har hon tidigare visat sin förmåga att väcka liv i skådespelares kroppar till föreställningar som kombinerar rörelser och ord på de mest nyckfulla, oväntade och humoristiska sätt. Inte minst när Göteborgs Stadsteater 1996 släppte lös henne i en ensemble som krävde förnyelse med föreställningen Varför kysser alla Solveig?
Prat och människor görs med åtta skådespelare med varierande bakgrunder och vana vid olika uttryck. Också husets trotjänare, framför allt komikerbegåvningen Lena B Nilsson men också Elisabeth Göransson, finner sig väl i de krav som ställs på fysiskt och mimiskt laddade uttryck. Scenografin utgörs av det i danssammanhang ofta förekommande inslaget av stolar, i det här fallet 40 identiska bambastolar, typ, som placeras om i rummet alltefter den roll de ska spegla för det fysiska och mentala samspelet mellan skådespelarna. Var och en av skådespelarna har utvecklat individuella rörelsetyper, vare sig det gäller att göra entré genom en dörr, i solouppträden eller dialog med någon av de andra. Det är begåvat och roligt och tryfferat med vardagsfilosofiska citat från legendarerna Kent Andersson och Bengt Bratt, som haft så stor betydelse för Folkteaterns folkliga plattform. Jag har svårt att tro att den ena föreställningen med det här konceptet kan bli den andra helt lik av det jag såg på premiären. Det hela skulle för övrigt kunna vinna på en varsam bantning.
