Små filosofiska mästerverk på duken

Valerio Mastandrea

[180518] Den rörliga italienska filmen Allt du önskar kan du få lurar åskådaren från första stund. En man sitter på café och har en liten ”mottagning”, skarpt iakttagen av baristan, som står och förälskar sig i honom vid sidan av.  Människor med vidlyftiga önskemål får löfte om att de skall gå i uppfyllelse – i gengäld måste ”kunderna” åta sig omfattande, komplicerade och ibland direkt farliga motprestationer bestående av grova brott typ våldtäkt och mord.

Naturligtvis kommer allt detta inte till verklighet, men han har tvingat en rad människor att se in i sig själva, se vad de faktiskt skulle kunna få sig till.

Mer behöver egentligen inte sägas, vi dras in i en labyrint av egendomliga sammanträffande, det är underhållande lätt, starkt präglat av atmosfären i ett romersk-katolskt dubbelmoraliserande land, där bikten hela tiden ligger och tröstar runt hörnet.

Det är en förtrollande film, som lyckas lura skjortan av dig intill sista rutan!

Svårare är problemställningarna i Tredje mordet, där mördaren/dråparen omedelbart erkänner dådet, men där omständigheterna ändå komplicerar fallet och inte minst försvarsadvokatens position i det. Till sist frågar man sig om hans engagemang i själva saken har någon annan betydelse än att vara en hjälp på vägen i hans egen advokatyr.

Djupet i berättelsen har att göra med att den skyldige trettio år tidigare begått ett dubbelmord, där nuvarande advokatens far visade mildhet och dömde honom till livstid. Kan han undgå dödsstraffet nu?

Svaret ges i återkommande frågeställningar omkring vem vi är och slutfrågan ställs obevekligt: hur mycket människa finns det i oss? Vad är skuld och när uppstår den? Vari består en verklig handling och vem ansvarar för den?

Allt speglas i allt, också bildmässigt och vi dras in i gåtfullheter vi inser att vi måste leva med. Frågor kräver svar, men det är å andra sidan ingenting vi har rätt att kräva, innerst inne är vi inte annat än skal.

Japanska Mot solnedgången ställer frågan vad det betyder att se, hur man kan förmås att se och om någon kan hjälpa en till att rätt uppfatta omgivningen, här som den är återgiven i filmkonsten. Längs diskussionen omkring dessa frågor växer en vacker förälskelse mellan syntolkaren och den en smula seende fotografen, som kallar kameran sin själ – som han slutligen ändå slänger ifrån sig, främst av den orsaken, att han hädanefter önskar en direktförbindelse till livet han tidigare saknat.

Berättelsen förs framåt och mynnar ut i svidande närhet i aftonljus i en film som vågar den långsamma undersökningen, vilan, känslan och klarsynen.

Sedan ett mästerverk av dimensioner. Lynne Ramsays You were never really here rör sig i ett hårtslående mörker av våld, trafficing och utsiktslös frånvaro för en man som föddes vettskrämd. Han botar våndan genom att behärska våldet, han försörjer sig som torped.

Det är inte minst spelet med ljus och ljud som håller den gastkramande obehagskänslan levande så att den till sist blir moraliskt verksam. Bakom den fruktansvärda händelseutvecklingen där ”allt” ingår som önskas kan av politikerkorruption, snusk och elände, surrar hela tiden ”det helt normala snacket”, småpratet, allsköns bestyr som om ingenting hade hänt. Omgivningen märker ingenting, det onormala har blivit så normalt, det ena det andra så likt, att ingen längre tycks iaktta något, låta sig beröras av något.

Varenda scen är som om den håller på att spricka av motsägelsefulla budskap, av hopplös inlåsning av total förbrytelse – hur komma ur dylik mental miljöförstöring?! Svaret kanske gavs i Svenska Kammarkörens traditionella 1:a maj-konsert i år:

i den skiraste av soprantoner, som avslutade sången The blue bird av Charles V. Stanford (1852-1924), framförd av kvinnan i vitt med rosa blommor i håret.

– Det kommer att bli en fin dag, som den unga flickan avslutar samtalet i Ramsays film och nu vet vi också hur en sådan dag kan låta, i sin allra renaste form.

Slutligen två hejhjärtade rekommendationer, två filmer om kärleksrelationer med betydande komplikationer. M handlar om det oförutsebara och obeskrivligt vackra mötet mellan en stammande ung kvinna och en man som är analfabet. Både plågas av miserabla hemförhållanden men de övervinner dem och till slut kan mannen stolt presentera kvinnan för sin mor med orden:

– Det här är min fru. Hon skall lära mig läsa.

I Charmören återfinner vi en flykting från Iran som hjälplöst famlar sig fram i den danska tillvaron, sökande efter någon att gifta sig med, en omväg till det han föreställer sig vara ett ”bättre liv”. En helt orealistisk förhoppning, eftersom han har lämnat fru och två barn i hemlandet som idogt väntar på hans återkomst. På plats tar en kvinna livet av sig för hans skull och handlingen tråcklar sig fram ur den ena svårigheten i den andra.

Till sist kan alla andas ut. Inte i någon makalös happy end, men en hemhörighet, förutsättningen för arbetet för den gemensamma framtiden, den ursprungliga familjen, före irrfärderna ut i det främmande.

 

▪ Kjerstin Norén

FILMER:

Allt du önskar kan du få

regi: Paolo Genovese

Italien 2017

 

Tredje mordet

regi: Hirokazu Kore-eda

Japan 2017

 

Mot solnedgången

regi: Naomi Kawase

Japan, Frankrike 2017

 

You were never really here

regi: Lynne Ramsay

UK, Frankrike USA 2017

 

Välkommen maj

Svenska Kammarkören

dirigent: Sinom Phipps

violinist: Victoria Stjerna

Artisten 2018

 

M

regi: Sara Forestier

Frankrike 2017

 

Charmören

regi: Milad Alami

Danmark, Sverige 2018

 

Bilden: Valerio Mastandrea i Allt du önskar kan du få. Studio S Entertainment

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: