Ångestladdade hotellkorridorer

Porträtt Inger Frimansson

[180524] När huvudpersonen i Inger Frimanssons De sista rummen vaknar befinner hon sig i ett rum hon inte känner igen och hon kan inte heller minnas hur hon kommit dit. Det ska visa sig vara ett rum på ett hotell, men ett ovanligt sådant, man kan till exempel inte lämna det och i matsalen syns varken gäster eller personal och den mat som erbjuds är torftig.

Mycket kan sägas om hotellens betydelse för litteraturen. Där blandas ett lätt eleverat vardagsliv med en känsla av anonymitet och tillfällighet. Där finns ofta en fashionabel yta och ett väloljat servicemaskineri. Och under den tjusiga ytan kan förekomma skumraskaffärer och förbjuden kärlek. Där finns ett främlingskap som kan vara både njutningsfullt och ångestladdat.

Det är åt ångesthållet Inger Frimansson söker sig i De sista rummen. Huvudpersonen minns inte ens sitt namn och gör förtvivlade men fåfänga försök att rekonstruera ett sammanhang som kunde fört henne till den märkvärdigt unkna och förfallna miljö där hon snart ska möta några andra gäster, men även de bidrar mer till hennes oro än till att visa henne en begriplig logik som skulle kunna koppla ihop hennes situation med det liv hon annars upplever att hon hör hemma i, med mannen Hans och de båda barnen Liv och Adrian.

Förlaget kallar boken för en psykologisk thriller, en genre där Frimansson är både produktiv och har en distinkt egen position och litterär karaktär. Här ges huvudpersonen ett tillfälligt namn av en av de andra gästerna, något måste hon ju kallas, så det blir Viol. Vackert och med en viss dödssymbolik. Och då står det också klart vad det rör sig om. Viol, som i tillbakablickande avsnitt så småningom nämns vid sitt rätta namn, Ylva, befinner sig på det symboliskt ärevördiga hotell som utgör en station på vägen från livet till döden.

Det ger förstås en författare mycket stort spelrum för fantasin, och det vill till att hon inte låter den skena iväg för långt, för då kan situationens orimlighet släcka läsarintresset i stället för att, som väl är avsikten, låta mardrömskänslan gripa hårt om läsarsjälen.

Inger Frimansson hanterar den problematiken väl, det blir spännande att följa Viol genom en rad bisarra upplevelser och möten, där en hel del traditionellt mytiskt och sägenartat material kommer till användning. Här finns till exempel en monstruös och dödligt farlig hundliknande varelse som för tankarna till Hadesväktaren Kerberos, här finns också en liten rödhake som lämnar ett blad på kudden där någon som på något underligt sätt befriats från hotellet har sovit, så som rödhaken sägs göra i sägnen.

Viol är, eller har varit, journalist, och försöker använda sina yrkesfärdigheter för att undersöka och få grepp om den värld hon hamnat i. Hon är en påtagligt sinnlig, för att inte säga sexuell, människa, som också hittar en älskare i den hemlighetsfulle portiern och portvakten Gregor, som dessutom visar sig ha andra väktaruppgifter. Det finns förstås en del litterära referenser i en bok som denna, jag kommer genast att tänka på Pär Lagerkvists Hissen som gick ner i helvetet, där det minsann också är ett hotell som spökar. Själva känslan av overklighet, att vara inkastad i en tillvaro som i grunden är obegriplig, har en del kafkaistiska drag, även om det i hans fall inte rör sig om ett definierat efter döden-tillstånd utan om livet som sådant, vilket ger en mer svindlande tyngd åt hans verk.

Tyvärr väljer Inger Frimansson att markera skillnaden mellan tidsplan, och alltså skillnaden mellan det levande livets episoder och det tillstånd Viol nu befinner sig i, genom att använda ett annat typsnitt, vilket känns väldigt onödigt. Hon kunde tilltrott sin läsare förmågan att själv begripa i vilken fas av Ylvas/Viols tillvaro berättelsen rör sig.

Fascineras man av frågeställningar kring vad döendet och döden kan tänkas innebära för medvetandet är dock De sista rummen en intressant fantasi.

▪ Christian Swalander

Porträtt: Inger Frimansson. Foto: Göran Segeholm.

Bokomslag
Inger Frimansson
De sista rummen
Norstedts 2018

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: