[180627] Vi befinner oss på den brasilianska landsbygden, hos en stor familj med den prästerlige fadern som styr utifrån Bibelns många föreställningar och myter.
André är sonen som rebellerat mot familjens fasta band och krav och tagit sin tillflykt till ett billigt pensionat i en närliggande mindre stad. När romanen börjar har den äldre brodern, Pedro, funnit honom och precis satt sig till rätta i rummet. Helt enkelt för att försöka få André att ”ta sitt förnuft till fånga” och återvända till fazendan och den splittrade familjen.
Det handlar mycket om familjens ”välsignade” och ”välsignande” famn.
Raduan Nassar (f. 1935) debuterade 1975 med Arkaiskt jordbruk. Han skrev tre år senare Ett glas vrede, båda då lika hyllade. Trots det slutade 1984 Nassar skriva för att fortsättningsvis ägna sig åt jordbruket. Båda romanerna översattes för några år sedan till engelska och en ny, internationell, uppmärksamhet väcktes. Nu har Modernista gett ut dem, i tonsäker översättning av Örjan Sjögren.
Arkaiskt jordbruk är, precis som Ett glas vrede (recenserad i Alba i maj), skriven i en förtätad poetisk ton, där de företrädesvis korta kapitlen är en enda mening långa. Istället framträder en myckenhet av semikolon och kommatecken. Längre avsnitt dyker emellanåt upp, ibland upp till trettio sidor långa, men fortfarande utan punkter. Den flödande stilen och den poetiska tonen ger en till stora delar intensiv läsupplevelse där det är svårt att hitta vilopunkter. Samtidigt känns den långa stunder inte särskilt gestaltande texten ofta väl ”stillastående”. Långa poetiska haranger komna antingen ur Andrés inre tankar, eller från hans och faderns samtal. Inte så sällan går texten åt det högtravande hållet. Vissa beskrivningar av hans umgänge med systern Ana tangerar Höga visans tonläge
” … istället rörde jag med klumpiga bondhänder som skrämde två rädda lamm som hade gömt sig i hennes lår, långsamt vid hennes mulltäckta mage, kände på jorden, ritade rabatter, plöjde marken och sådde petunior i hennes navel; och jag kände också mitt befriade urinrörs krysantemumstjälk och tänkte på hur ofta vi skulle skratta hejdlöst som två barn medan vi stänkte ner varandra med kiss, blötte varandras kroppar precis som vi alldeles nyss hade gjort när vi lät saliven blandas av våra flitiga tungor,”
André orkar alltså inte längre leva inlåst i de religiöst färgade traditionerna. Allt var familj. Det var den man enligt fadern hade att förbinda sig till att vara solidarisk med.
” … jag var bara mörk inombords, jag var oförmögen att ta mig ur känslornas kött,” Andrés tankar och känslor är just mörka. Hans instängdhet, ensamhet och längtan driver honom till att ”ta sig an” Sudanesa, en av gårdens getter han även prövar sin tonårsuppvaknande sexualitet på. Än värre blir det, som visas ovan, när han upptäcker de starka känslorna till Ana.
Det är ingen nådig kritik mot den gravt traditionella familjen och dess religiösa övertoner. Där faderns ord är lag icke tillåtet att ifrågasätta. Och jag gör en snabb association till den grekiska filmen Dogtooth (2009), där pappan på ett liknande men än mer groteskt sätt låser in sin familj. Även där mynnar det hela i incestuösa känslor och handlingar.
Desto mer överraskande blir det när André håller ett ”tal” till systern efter deras natt tillsammans
”… jag tänker inte låta förtrollningen i det som ödet ordnat lösas, för jag vill vara lycklig, jag den trotsige sonen, det svarta fåret som ingen vill lyssna på, familjens obotlige dagdrivare, men som också älskar vårt hem, älskar den här jorden och som också älskar arbetet, tvärtemot vad alla tror …”
Sedan följer ett långt avsnitt där han går igenom allt rörande arbetet på gården. Han framställer sig själv som en suverän, en expert på alla sysslor med djur och växtlighet, och jag undrar om ”uppräkningen” är tänkt som en bild av det arkaiska jordbruket från romanens titel. Annars har jag nog svårt att förstå vitsen med den ingående och detaljrika beskrivningen.
Överhuvudtaget reagerar jag på dessa ”textsjok”, på hur de lätt blir till övertydligheter och därmed också dessvärre ofta kan kännas överflödiga. Problemet blir att alla poetiska utvikningar riskerar att späda ut texten till snygga formuleringar, vilket ju är synd med tanke på den i grunden dramatiska berättelsen. Det är nästan så jag dristar mig till att fråga varför man då inte tar steget fullt ut och skriver ren poesi, berättar i dikter istället (men det gör jag naturligtvis inte).
Det är, som sagt, väldigt vackert att läsa, trots romanens mörka teman. Självklart är det också en ytterst laddad text, även om den rimligen var betydligt mer provocerande på sjuttiotalet när den först publicerades.
Den äldre brodern lyckas få med sig André, och det artar sig till att bli ”den förlorade sonens återkomst”. Ingenting har varit sig riktigt likt på fazendan sedan han försvann. Nu tar alla emot honom med öppna armar, den enda som inte direkt kommer springande är Ana. Fadern och André har ett långt försoningssamtal som böljar fram och tillbaka när sonen är som mest brutalt ärlig.
Det blir stor fest och Ana tar golvet i besittning med sin hänryckta dans. Efter kommer Apokalypsens ryttare med draget svärd.
Och det hördes ”en gråt som övergick i en tusenårig klagosång som än i dag kan höras på Medelhavets arma kust: den innehöll kalk, den innehöll salt och i de där skrovliga orden fanns öknens sandiga smärta.”
