[180719] Kerstin Ekmans Gubbas hage har fått sitt namn efter en del av det markområde i norra Roslagen där hon och hennes man Börje slog sig ner sedan de länge bott längre norrut i landet. De måste inleda sin bosättning med att ta strid för att få bevara hagmarken i dess naturliga tillstånd och stå emot både byggares och grannars förslag till att utnyttja marken för byggnation eller vägdragning.
Bevarandet av hagmarken blir en bild för ett förhållningssätt till den levande omgivningen som Kerstin Ekman på andra sätt men med samma värderingar i botten givit uttryck åt i två tidigare likaledes essäistiska böcker, Herrarna i skogen och Se blomman (tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriksson).
Det som verkligen slår en vid läsningen av dessa böcker är vilken förlust det innebar för Svenska Akademien när Kerstin Ekman lämnade den efter dess mesiga brist på ställningstagande till förmån för författaren Salman Rushdie, som förklarats fredlös av mullorna i Iran. Hennes skarpa intellekt, vidsträckta beläsenhet och kärvt kritiska omdöme i viktiga frågor hade behövts, inte minst i den nyligen timade skandalkarusellen kring den Akademien närstående ”kulturprofilen”, som då möjligen kunde undvikits.
Gubbas hage förenas ett mycket sinnligt förhållningssätt till vår levande omgivning, växter och djur, med en ingående problematiserande diskussion om villkoren och uttrycken för människans relation till den levande värld vilken hon själv tillhör. Det rör sig, om man så vill, om en skildring på tre olika nivåer. En djupt personlig, där den egna upplevelsen är central, en naturvetenskaplig-vetenskapshistorisk, där kunskapsutvecklingen när det gäller växter och djur behandlas, och en litterär-litteraturhistorisk, där de konstnärliga uttrycken för naturupplevelsen får en historisk belysning. Dessa tre vävs samman på ett intellektuellt njutbart och känsligt sätt, där bland många andra infallsvinklar märks de etisk-filosofiska frågorna kring vilken rätt människan har att använda sig av naturen, från ren exploatering till tillgivenheten för de egna husdjuren.
Ett för Kerstin Ekman viktigt och återkommande begrepp är det från Montaigne hämtade distinguo. Det handlar om att ”gå från kategoriseringar och schabloner mot nyanser och mångfald”. Man bör undvika de svepande benämningarna, som naturen eller miljön, och se var sak för sig, eller rättare sagt varje levande varelse för sig, med sina speciella egenskaper, sina behov och kanske också rättigheter. Resonemangen är bestickande, ta exempelvis namnet Miljöpartiet. Vad säger det egentligen om vad partiet står för? Miljö kan ju vara hur ohälsosam och eländig som helst, men någon distinktion till förmån för en bättre miljö ligger ju inte nedlagt i partiets namn.
Ibland kan Kerstin Ekmans ingående diskussioner kring otaliga, givetvis namngivna, växter kännas närmast överdetaljerade. Fascinerande är hennes resonemang kring hur vi förhåller oss till djuren, och den skillnad mellan oss och dem som inte går att överbrygga, hur vi än gullar med och förmänskligar dem, vilket vi ju ständigt gör, hur förnuftiga vi än må anse oss vara. Ändå reagerar jag med viss bestörtning när Kerstin Ekman berättar om hur hon blir stångad av sin nyss införskaffade bagge och sedan hur hon redan nästa dag vispar hans blod.
Den litterära referensapparaten är omfattande och spännande (och stundom mycket vacker) att ta del av. Den sträcker sig från antiken, med författare som Ovidius och Vergilius fram till Ann Jäderlund och Bruno K Öijer. Vetenskapshistoriskt kretsar mycket kring pionjärer som Linné och Darwin.
Det finns ett avsnitt i boken som gör särskilt starkt intryck, åtminstone på mig. Kerstin Ekman och hennes man ger sig iväg ut i skogen för att plocka svamp. Det är inte i deras omedelbara hemtrakt, men inte långt borta. Trots att de är vana skogsvandrare sedan decennier går de vilse. Och då förvandlas skogen, alla växter de är så hemtama med, alla tecken som kunde visa dem en riktning, är plötsligt underligt främmande. Det är en slående iakttagelse, detta hur vi i en till synes hemtam omgivning, när vi tappar känslan för var vi är, också förlorar tilliten till oss själva och känner oss främmande, också för oss själva.
Gubbas hage fördjupar både förståelse och insikt. För att låna en distinktion från Anders Ehnmark kan man säga att den gör just vad en god essäistik bör ägnas åt, nämligen att med alla till buds stående litterära medel försöka förstå en sak.
