En rastlös popkilles självbiografi

[181106] Magnus Ugglas memoarbok hade aldrig blivit av om han inte beslutat sig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med sin ständiga rastlöshet.
Det blev konstaterat att han har bokstavskombinationen. Och därav kan vi ta del av denna öppenhjärtiga berättelse som spänner från hans barndom fram till idag.

Det var på Prima barn- och vuxenpsykiatri som utredningen gjordes. Magnus son hade fått diagnosen och han bestämde sig för att få en egen undersökning gjord på sig själv.

Otålighet och koncentrationssvårigheter och rastlöshet har följt honom genom livet. Svårigheten att hålla fokus. Han exemplifierar det med när han skriver låtar: om han inte får till det efter några minuter så tröttnar han och vill göra något annat. Men om han väl kommit in i skapandet kan det pågå dygnet runt. Men det har varit plågsamt det också, menar han, för låtar och texter har snurrat i huvudet på honom dygnet runt och han har inte kunnat sova.

Men för att ta det från början: Magnus Uggla föddes som tredje son till översten och juristen Claës Uggla och Madeleine Thiel den 18 juni 1954. Pappans släkt var adlig och moderns farfar var den kände bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel. Magnus två bröder var den tio år äldre Gabriel och tre år äldre Johan.

Modern var musikpedagog och tog emot sångelever hemma i den sex rum stora Östermalmsvåningen på Karlavägen i Stockholm. Ofta satt Magnus i ett av fönstren i musikrummet och lyssnade på mammans elever när de sjöng arior och romanser till hennes pianospel. Då fick han vara ifred för broder Johans ständiga hugg och slag. ”Johan var en sadist” skriver han. Som barn var de båda som hund och katt men i vuxen ålder de bästa vänner. Och han tog det väldigt hårt när Johan gick bort i tjocktarmscancer i slutet av 90-talet.

Magnus fick veta det via ett telefonsamtal från modern, som endast sa: ”Det är slut” – på mobilsvar. Och inget mer.

Överhuvudtaget uttrycker Magnus Uggla ingen som helst sympati för sin mor som han tycker har varit känslokall, hård, pragmatisk och innesluten i sig själv under hans uppväxt.

En mamma som aldrig läste en saga för honom när han var liten och som fick honom att känna sig obehövd – ”hon hade velat ha en flicka” – och aldrig att hon uppmuntrade hans artisteri senare i livet. Under ADHD-utredningen besöker han henne på ett demensboende i Huddinge och försöker få henne att svara på hans frågor om hur han var i barndomen men så gott som alltid utan resultat. Ganska snart glider hon in i demensen under hans visiter. Ibland tror hon att de två har ett förhållande. När han bryter upp efter en trekvart eller en timme (aldrig tålamod att stanna längre) så tvättar han sig noggrant med handsprit. En symbolisk handling lika mycket som en fysisk, kan man tycka. Modern gick bort innan denna bok var avslutad.

Sin far uttrycker han desto mer sympati för. Han var snäll. Och hjälpsam.

Med sin pappa gick han ofta på lördagspromenader, det var ett sätt lära känna honom, skriver han – och då blev det alltid en massa besök på bokantikvariat och konstgallerier. Fadern hade en mycket stor och imponerande boksamling som blev såld av mamma Madeleine efter faderns död år 2000 – något som väckte Magnus vrede – och fadern tog uppenbarligen sitt liv, om jag tolkar det som skrivs här rätt.

Pappan och mamman hade skilt sig redan 1974 och fadern gifte om sig med en yngre kollega till Madeleine (Vera) men det äktenskapet slutade också med skilsmässa så föräldrarna gifte om sig 1983 och hade någon form av särboskap på ålderns höst.

Östermalm lämnade de när Magnus var fjorton år och flyttade till Saltsjö Duvnäs i Nacka kommun. Just detta att Magnus Uggla fick byta skolor så ofta och dessutom bli relegerad – till och med vid första försöket på Calle Flygares teaterskola – några gånger, i kombination med stökiga tonår, mycket festande, bidrog nog till att han lämnade skolan med urusla betyg.

Och nog tror jag det var det som fick honom att sträva efter att bli popstjärna så småningom. Det skriver han om ”bekräftelsebehovet”.

Men den finaste historien i denna memoarbok är nog berättelsen om Poppe.

Vars egentliga namn var Anna Forsberg och kom som hembiträde till familjen Uggla när Magnus var fyra år. Han kunde inte uttala hennes namn ordentligt så hon blev ”fru Poppe”.

”Hon var fyrtiofem år, kanske hundrasextiofem centimeter lång och nästan lika bred. Hon hade kort mörkt hår med gråa inslag, vattniga blå ögon, liten näsa och rosiga kinder. Hon var tjock och glad och rökte Fairfax utan filter. Alltid en fimp i mungipan.”

Poppe och Magnus blev ett radarpar, som han skriver. Hon blev den mamma han saknade. Hon var pratglad och uttryckte sig, enligt hans pappa, på ett underklassigt vis. Klasstillhörighet var viktigt för fadern. Folk tillhörde olika klasser, menade han.

”Otaliga gånger försökte han förklara varför vi var en aning finare än andra människor. Vi kommer från en annan samhällsklass än Poppe, sa han. Jag förstod aldrig vad han menade, Poppe var ju hur fin som helst i mina ögon.”

Det var inte så att pappan behandlade Poppe illa eller såg ner på henne. För han var i grunden jättesnäll. Men han hade gått på engelskt internat som ung, och där lärt sig en massa saker om klass och hur livet såg ut. Pappan betraktade sig själv som en gentleman, med engelska mått mätt.

Magnus skriver:

”En gentleman förlorar gärna i en tävling, sa han ofta, men jag som var en dålig förlorare från födseln lyckades aldrig ta det till mig.”

Magnus fick också lära sig att en gentleman alltid, oavsett klass, är väluppfostrad och artig samt aldrig visar tecken på slösaktigt leverne.  Och att man alltid kommer i tid. Vilken han, Magnus Uggla, alltid gör, skriver han.

Det har han levt upp till men resten har han nog revolterat emot. Skulle jag tro.

Pengar fanns i familjen men aldrig att Magnus fick mer än femtio öre i veckopeng som barn. Därför var han glad när han fick sitta med Poppe och hennes man hemma i deras lilla lägenhet och titta på när de spelade poker med sina vänner. När de plockade fram småpengar ur fickorna fick Magnus spela udda eller jämnt – gissa antalet slantar som låg i vederbörandes hand och ”jag vann alltid” som han skriver och han kunde därmed dryga ut sin veckopeng.

Poppe var ingen hejare på att laga mat – även om hon var bättre än mamman – men hon förstod sig på vad småpojkar värdesätter, så stekt korv och potatis blev det ofta när han kom hem från skolan. Modern och fadern föredrog en helt annan kosthållning; inälvsmat som tunga, njure eller sylta. Någon gång dillkött. Magnus fick kväljningar av inälvsmat.

”Mina föräldrar var olyckligt ovetande om vad vi barn åt till lunch” skriver han.

Poppe trillade av cykeln och fick en hjärtinfarkt och dog. Magnus började storgråta. Något han haft svårt för i vuxen ålder. Då han har hållit det mesta av känslor inom sig. Men visst har han varit ledsen när han förlorat nära och kära med, fast som han skriver:

”Men jag har aldrig gråtit på det sättet. Inte sedan Poppe försvann ur mitt liv.”

Det är en öppenhjärtig berättelse ur en rockstjärnas liv som inte har varit problemfritt och utan sorger. Sina jobbiga tonår minns han och att han trodde sig vara homosexuell som 14-åring föranledde hans pragmatiska mor att ta honom till en psykolog.

Men det finns så klart många glädjeämnen med. Musikkarriären som började med glamrock och symfonirock gick trögt och de första två LP-plattorna ”Om Bobbo Viking ” och ”Livets teater” flippade inte. Så inför tredje plattan bestämde han sig för att det skulle bli rock med punkinslag.

Hans smala lycka var nog att han fick bandet Strix Q till hjälp som kompgrupp och låten ”Varning på stan” som singel som plockades från LP:n ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” blev Magnus Ugglas genombrott.

Den långa titeln på albumet var hämtad från hans egna svårmodiga tankar han haft, berättar han.

Han beskriver tacksamt samarbetet med Strix Q där gitarristen ”Nysse” Nyström blivit en livslång vän. Liksom att producenten och låtskrivarkollegan Anders ”Henkan” Henriksson var det så länge han levde.

Han fick en undanskymd roll i Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” 1970 tack var sin Zündapp-moped och teaterroller har han provat på och en större roll i filmen ”Bluff Stop” på 70-talet.

Och att få framträda i Povel Ramels sista revy ”Knäpp igen” är också något han är mycket glad och tacksam för. Hans mor Madeleine var kusin med Povels fru Susanna.

Tre barn har han, en dotter med Ann som heter Emelie född 1979 och två barn med sin fru sedan många år, Lolo; Agnes född 1990 och Ruben född 1996.

Lolo tackar han i efterordet för att hon ”hjälpt till att reda i de stundtals knöliga meningarna i texten”. Lolo hade för övrigt länge misstänkt att Magnus hade ADHD.

När han fått diagnosen på Prima var hon med och i bilen på väg därifrån började de prata om varför han aldrig orkade läsa de tråkiga och omständliga beskrivningarna i romanerna. Lolo säger att det är ju det som är det bästa att läsa, att få en bild av hur personerna är.

”Du ser, typiskt ADHD-beteende, skrattar Lolo.”

När Magnus var liten brukade han sitta och vänta på sina föräldrar, som ständigt läste böcker, så att de skulle bli färdiga och ge honom deras uppmärksamhet. Om de lade ifrån sig boken och gick på toaletten brukade han beräkna utifrån de sidor som var kvar hur lång tid det skulle ta innan de läst färdigt.

”…och det var då jag kom på det där med sidoräkningen. Tänk så mycket lättare det hade varit om man räknade baklänges istället. Så att en bok om trehundranitton sidor började med just sidan 319 istället för med 1.”

Vilket denna bok gör.

 

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Magnus Uggla

 Enda sättet att genomlida en konsert
är att själv stå på scenen

Norstedts 2018

Författarfoto: Johan Bergmark

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: