[181109] I dagarna är det 80 år sedan Kristallnatten. Natten mellan den 9 och 10 november 1938, då en nästintill ofattbar grymhet släpptes lös. 400 judar mördades eller tvingades begå självmord, 1.400 synagogor och 7.500 affärer ägda av judar vandaliserades. 30.000 judar skickades till koncentrationsläger.
80 år har gått sedan Kristallnatten eller Novemberpogromen, som den snarare bör kallas. För det rör sig om flera dagar av intensifierade grymheter och förföljelser, som inträffade mellan den 7 och den 13 november. I slutändan kom hela 1.500 judar att dödas på olika sätt.
80 år har gått och trots alla tänkbara bevis för vad som hände fortsätter antisemitismen att visa sitt fula tryne, världen över. Under fjolåret attackerades synagogan i Göteborg av brandbomber, i oktober brandattackerades en judisk kommunalpolitikers bostad i Lund, på Karolinska sjukhuset anmäldes nyligen en överläkare för antisemitiska trakasserier och i Pittsburgh inträffade nyss en massaker i en synagoga. Runtom i Sverige uppger många judar att de känner sig mer otrygga nu än förut, speciellt i Malmö. Runtom i Europa växer sig antisemitismen starkare, inte minst genom politiska rörelser som – mer eller mindre – uttalat ger antisemitiskt tankegods legitimitet.
Mitt i all detta har vi alla ett ansvar för att aldrig glömma, att ständigt minnas och påminna om det som skedde då och det som fortsätter att hända.
På Kulturhuset i Stockholm visas under hösten utställningen Witnesses av den svenske fotografen Mikael Jansson. Här framträder 97 stycken av de idag återstående överlevarna från Förintelsen, i bild och text. Värdiga och vackert avskalade porträtt i svartvitt möter besökaren, viktiga vittnesmål från den krympande skara överlevare som idag finns kvar i vårt land.
Inom litteraturen finns mycket att tillgå, nu även en årsfärsk vittnesskildring, Att återvända till livet. Författarna är paret Dina och Jovan Rajs, den förra arkitekt och den senare mer känd som läkare i rättsmedicin.
Deras primära avsikt med att berätta är få unga människor att förstå vad Förintelsen var, men också att ”stärka åhörarna att uthärda svåra och traumatiska händelser i livet.” Redan i förordet berättar paret Rajs om hur åhörarnas reaktioner har ändrats på senare tid, att ”i samband med de senaste årens oro och krig i världen, som fått ökad migration till följd, och växande populism och rasism har frågorna ändrat karaktär. De rör sig allt mer om hur vi levde vidare efter de traumatiska upplevelserna. Vi känner att de som frågar kanske bär på sina egna osynliga ryggsäckar.”
Osynliga ryggsäckar, ja. Romanen är en sparsmakat berättad, en gripande skildring av livsresan från Jugoslavien via Ungern till Sverige. Berättarrösterna varvas, i det ena kapitlet Jovan och i det andra Dina. I centrum står helandeprocessen, alltså sökandet efter svaret på frågan från en femtonårig flicka under en av många skolföreläsningar. Hur blev ni hela?
På judiskt sommarläger i den numera slovenska badorten Rovinjn träffas paret. Båda kommer från familjer som i hög grad utplånats under andra världskriget, båda har bevittnat outsägliga grymheter och båda bär på osynliga ryggsäckar. Vid något enstaka tillfälle berättar de om sina erfarenheter för varandra, vilket beskrivs så här av Jovan:
”Jag skäms för att jag hade underskattat Dinas upplevelser och förmågan att minnas. Samtidigt beundrar jag henne för att hon kan hejda de vilda minnena från att ta över helt. När hon pratat färdigt om dem kan hon stoppa dem tillbaka i sin osynliga ryggsäck. (s.238)”
Den krokiga vägen leder sedermera till Sverige, till Linköping, Norrköping och sist till Stockholm. Några händelser påminner om andra invandrarhistorier, där den mödosamma strävan att integrera sig står i förgrunden.
I Jugoslavien handlar det om att återuppbygga det liv som slagits i spillror. På familjesammankomster gapar stolar tomma, minnen gör ont och barn ritar teckningar på familjemedlemmar som inte finns.
I Sverige handlar det om att skapa sig ett nytt fungerande liv, i ett land där man duar överläkare, fikar alla tillsammans på jobbet och prövar högljudda larmsirener första måndagen i varje månad, trots att ingen katastrof har inträffat. Men ingen undrar över det som en gång hände, ryggsäcken förblir osynlig.
Inte förrän sent i livet berättar de om sina traumatiska upplevelser för sina barn. Genombrottet kommer några dagar efter besöket i Norrköpings synagoga, ett bönerum som Jovan inte besökte i Jugoslavien som barn, då det kring detta ”rådde en absolut tystnad.” Barnen ber nu att få höra om vad som hände under kriget, de vill veta vad som hände när farmor, farfar och farbror förlorades. De ser sin pappa rakt i ansiktet, uppfordrande. Pappan Jovan samlar sig och berättar:
”Okej, nu ska ni få höra. Jag börjar berätta om min mormors värme och morfars soldatsånger från första världskriget. Sedan blir det tyst. Det kommer inga fler ord ur mig. Jag tar sats för att fortsätta. Tårar börjar okontrollerat rinna och jag får kramp i strupen (s.335).”
Helandet skildras som en process, inte något som fullständigt uppnås. Att hålla minnena i schack, utan att varken brytas ner eller förneka dem är ett steg. Att sedan – när livet känns stabilare och har styrfart – berätta vad som hände och återknyta till den judiska identitet som straffats och tryckts undan är ännu ett steg.
När paret försöker överge serbiskan, blir det tyst vid middagsbordet och barnen sluter sig i sig själva. Kontakten med känslor och minnen kapas. Men serbiskan tas tillbaks, länken till bakgrunden återupprättas. Sedan bestäms att barnen ska få åka på judiskt sommarläger, precis som föräldrarna en gång.
Referenser
Forum för levande historia, 2018-11-07, https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/judeforfoljelserna-under-1930-talet/novemberpogromen
Gleichmann, G. (1993) Kristallnatten 1938 gav världen en föraning om vad nazisterna tänkte göra. https://www.expressen.se/andra-varldskriget/kristallnatten-1938-gav-varlden-en-foraning-om-vad-nazisterna-skulle-gora/
