[181126] Boktiteln antyder att boken handlar om en koppling mellan kvantfysik och astrologi. Kan detta möjligen vara en variant på Fritjof Capras omtalade bok Fysikens Tao – utgiven på svenska 1983 – som undersökte tänkbara paralleller mellan modern fysik och österländsk mystik? Visst kan man bli nyfiken.
Så vad är det författaren Michael Brooks har kokat ihop? Boktiteln kan göra en läsare lite förvirrad. Kvantastrologens handbok. Bokens huvudperson Girolamo Cardano var astrolog, men han kan väl knappast ha kokat ihop något om kvantfysik, något som inte fanns ens i förställningsvärlden på 1500-talet. Eller syftar bokens titel på författaren själv? Knappast troligt det heller. Mest troligt är att bokförläggaren vill väcka vår nyfikenhet. För det finns ändå en viss koppling
Girolamo Cardano har funnits i verkligheten och var ett universalgeni, en sann renässansmänniska. Han var läkare och matematiker med statistik som specialitet. Han har också givit namn åt kardanknuten som svarar för kraftöverföringen i dagens bilar.
Michael Brooks är fysiker och vetenskapsjournalist och har skrivit en avhandling om den delen av kvantfysiken som boken kretsar kring; ett kvantmekaniskt system av två partiklar som är kopplade till varandra på ett speciellt sätt. För att beskriva kvantfysiska system använder man vad som kallas kvantmekanik. Resultatet av ett enskilt experiment kan inte förutses, bara sannolikheten för ett visst resultat. Kvantmekaniken kan därför bara beskrivas med statistiska metoder.
Michael Brook lärde känna Girolamo, som inte är helt okänd i vissa forskarkretsar. Brooks fascination var väckt och han lärde känna Girolamo ganska ingående utifrån biografier och andra skrivna dokument. Girolamo gjorde statistiska analyser som påminner om de metoder som beskriver vissa expreiment för sammanflätade partiklar.
Michael Brooks gör vissa försiktiga försök att koppla samman Girolamo med kvantfysiken, men jag gissar att det främst är förlaget som gjort en starkare koppling än som är skälig. En jämförelse kan vara den allmänna relativitetsteorin som utvecklades av Albert Einstein. För att kunna utveckla teorin använde han sig av den matematiska formalism som beskriver icke-linjär geometri. Den utvecklades av Bernhard Riemann hundra år innan Einstein formulerade den allmänna relativitesteteorin. Men ingen hävdar att Riemann var upphovsman till relativitetsteorin.
Huvuddelen av boken kretsar kring Girolamos spännande livsöde. För att göra berättelsen lite mer lik den kvantfysiska verkligeheten låter han sig själv som författare träffa 1500-talets Girolamo för olika dialoger. Inom kvantfysiken kan det omöjliga inom rum och tid nämligen vara möjligt. Men kvantfysik är ibland riktigt snårigt. Michael Brooks är inte enkel att följa när han ska beskriva effekterna av de olika experimenten. Som populärvetenskaplig berättare lyckas han därför sämre.
Frågeställningarna om världen och fysiken är förvisso spännande, men inte något man självklart kan ta till sig. Däremot lyckas han bättre med intrigerna och berättandet så länge han håller sig till Girolamo.
