[190226] Det sägs att småprat inte är svenskarnas bästa gren. Att planlöst prat sällan går hem i vårt avlånga land. Istället krävs ett klart syfte med pratet, annars får det ofta vara. Samtidigt vet vi att småpratet – eller kallpratet som det också betecknas symptomatiskt nog – är en nyckelfaktor i att skapa och upprätthålla relationer, speciellt internationella kontakter.
I TV-journalisten Niklas Källners fjolårsbok ges det rika inblickar i behovet av småprat, dess funktionssätt och vad det gör med oss. Tonfallet är lättsamt och lustfyllt, utan att för den skull vara ytligt. Teori varvas med praktiska exempel på hur man gör för att få igång småprat utan att det blir skämmigt eller skavigt.
På nio kapitel avavhandlas sådant som småpratets funktion, 11 råd för småpratare och vad man ska undvika att småprata om. I boken kommer också flera påstått skickliga och insiktsfulla småpratare till tals, som komikerna Filip och Fredrik, samt journalisterna Susanna Björkman och Anna Mannheimer. Därtill strös det rikligt med teoretiska röster om småpratets ädla konst, exempelvis hörs den välkände socialantropologen Bronislaw Malinowski, historikern Lars Trägård och professorn i samtalsforskning Viveka Adelswärd.
Så varför är vi så dåliga på småprat i Sverige? Här ges många förklaringar, varav den centralaste gör gällande att vi inte behöver småprata för att ordna vårt samhälle eller vardagliga liv. I en stark och välorganiserad statsbildning och samhälle minskar behovet av att skapa mellanmänskliga relationer för att klara tillvaron. Vi måste inte utvidga vårt kontaktnät, om vi inte vill, och många föredrar att hålla sig kvar i trygghetszonen.
Många nysvenskar vittnar därför om att det är svårt att skaffa sig nya vänner i vårt land. Samtidigt påstår de att vännerna de väl lyckas skaffa är mycket vänliga och lojala. Omvänt menar många svenskar att de är lätt att skaffa ytliga bekanta utomlands, men ofta håller inte riktigt dessa vänskaper riktigt vad de lovar. Yta förblir yta. Kompis blir inte som kompis hemmavid. Blott Sverige svenska krusbär har.
Gemensamt för alla relationer är att det gäller ta sig innanför skalet, och detta görs bäst med småprat. Den sociala tillits- och förståelsemotorn måste värmas upp, helt enkelt. För ingen människa vill få sin integritetssfär invaderad. Social påflugenhet och klibbighet premieras ingenstans, allra minst i Sverige. Samtidigt är integritetssfärer kulturberoende. I många länder är det naturligt och önskvärt att småprata i olika situationer – när man står i en hiss eller hamnar på en busshållplats tillsammans. Avstånden är kortare både fysiskt och psykiskt. I Sverige anses spontankontakter inte sällan suspekta eller rent av obehagliga. Vad vill den där människan mig – egentligen? Varför detta snack – från en främling?
Så kanske behövs en tugga i det sura äpplet och insikten att vi har en del att lära på småpratsområdet. För omvärldens omdömen kanske inte är felaktiga och småpratet behöver nog vässas här hemma, inte minst för att möjliggöra ett mänskligt varmt och inkluderande land, inte bara en humanitär statsapparat. I så fall lämpar sig bokens hundratals småpratstips utomordentligt väl. Detta gäller oavsett om vi vill få igång ett samtal med närmaste rörmokare, tornedaling, fransman, armenier, youtubare eller hammarbyare. För någonstans finns alltid en ingång till småprat. Det gäller bara att hitta vägen in.
