Dotter borta med vinden

Foto på Lasse Berg

[190405] Två år efter dottern Lindas tragiska död börjar Lasse Berg skriva boken om hur sorgen förändrar livet. Det blir en mycket klok och insiktsfull betraktelse.

I januari 2016 befinner sig Lasse Berg och hans fru Ingrid på resa i Sydafrika. Då nås de av meddelandet att deras dotter Linda är död. Förgäves försöker de få kontakt med Lindas vänner och pojkvän, men det är tyst. Det visar sig att polisen som inlett en utredning för att ta reda på om ett brott ligger bakom dödsfallet ålagt Lindas vänner tystnad. I stället ska Lasse och Ingrid informeras av den svenska ambassaden.

Någon kontakt med den etableras aldrig. I stället får de två dagar efter dödsfallet av polisen besked om vad som hänt. Linda har fallit i föräldrarnas hem mot en lerkruka som gått i skärvor, av vilka en trängt in vid knät och skurit av två pulsådror. En händelse så osannolik att den är närmast omöjlig att ta in och begripa. Linda blev 34 år.

I femtio års tid har Lasse Berg rest runt i världen och skrivit ett antal böcker, som främst kretsat kring vad det innebär att vara människa. Hur ser våra kulturella och biologiska beteendemönster ut och vilka är de långa linjer utmed vilka de formats? Böckerna om San-folket i Kalahari blev vitt spridda, och mycket uppskattade. Det beror, vill jag påstå, inte bara på det spännande faktainnehållet, utan också på Lasse Bergs unika förmåga att låta en positiv livssyn slå igenom med en övertygelse om människans kapacitet att vara konstruktiv, övervinna svårigheter och dra lärdom av erfarenheter.

Nu ställs denna livssyn inför en prövning som aldrig förut. Hela hans sätt att leva, resande och skrivande i djup gemenskap med Ingrid och otaliga vänner och läsare, faller samman. Han vill inte resa, inte skriva, han går in i den sorg som är den svåraste en människa kan möta, den som följer på förlusten av ett barn.
Men hans forskarsjäl har inte slumrat in, han är i sorgen men samtidigt analyserar han dess natur. När nästan precis två år gått sedan Lindas död sätter han sig en dag vid datorn. Och skriver. Det blir den bok som nu föreligger, ”Ändå inte försvunnen.” Nu kommer tankarna om sorgen till uttryck, i korta reflekterande avsnitt ställer han den i relief mot sorgetraditioner och sätt att finna tröst från de många skilda kulturer han skrivit om tidigare. Han går tillbaka i sitt liv, och boken blir som en väg till återfinnandet av den människa han varit och nu blivit genom den omprövning av livsvärden som sorgen föranleder. På resan bakåt i tiden återger han ett citat som Linda älskade, bushmannen Dia!kwains: ”När vi dör sopar vinden undan våra fotspår. Det är vindens mening. Sedan är vi borta. Ty vi är vinden.”

Så lätt det är att känna sig in hur det inför döden uppstår ett behov av att poetisera tillvaron, tillskriva den en mening bortom och utöver det rationella och naturvetenskapligt givna, hur övertygad man själv än må vara om att besjälningen av naturen inte är reell, men ändå är den också naturlig.

Lasse Berg utbildade sig till meteorolog och arbetade som det innan han slog in på en bana som är mer antropologisk. Nu minns han hur han redan på 1970- och 80-talen hörde till dem som började varna för det som då benämndes drivhuseffekten, alltså växthuseffekten som vi säger i dag. Då fanns ingen politisk respons alls på varningarna. Tänk så mycket som kunde varit förändrat och förbättrat om varningarna vunnit gehör. Och visst ligger det nära till hands att mitt uppe i en personlig tragedi känna värdet av att andra människor, både födda och ofödda, ska ha en framtid som inte görs om intet av mänsklig dårskap.
”Det går inte att förutsäga den djupa sorgens effekter. Den ser olika ut för olika människor. Det enda jag kan säga med säkerhet är att den förändrar livet.” Han är en mycket klok man, Lasse Berg.

▪ Christian Swalander

Bild: Lasse Berg. Foto: Thron Ullberg.

Bokomslag
Lasse Berg
Ändå inte försvunnen. Om sorg, tröst och att vara människa
Ordfront 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: