[190525] En solitär gammal mans tankar, funderingar och svårmod. Så skulle man kunna beskriva denna dagbok nummer två av Ulf Lundell. Han målar sina tavlor, promenerar i omgivningarna, känner tomheten efter skilsmässan, okynnesdricker ibland och kommenterar världshändelserna han läser om och ser på TV.
Vardagar 2 handlar om hans liv förra året, 2018. Med tanke på att han körde rattfull i april detta år så läser man ordsvallet i hans prosadikter lite sorgmodigt. Och så mycket bil som han uppenbarligen körde under fjolåret, fram och tillbaka från gården nära Kivik till både Ystad, Simrishamn och ibland Malmö – så förstår man att något värdefullt i hans liv har gått förlorat. Körkortet.
Och nu blir han väl ännu mer beroende av exfruns (kallad S genomgående i boken) skjutsande, trots att han försökt begränsa deras kontakter till att bara gälla det gemensamma galleriet i Simrishamn.
Tydligen var det ”om han dricker” som var en orsak till att S inte längre ville vara gift med honom, skriver han på ett ställe. Fast det var annat också, intimiteten, det sexuella, hon ville inte hångla. Och att hon levt i ett lesbiskt förhållande innan antyds som ett besvär. Fast nu har hon en ny man.
Han har det jobbigt med känslorna till sin exfru, helt klart. Som han skriver: ”Jag vill inte höra något om vad hon har för sej privat…men om hon är den enda jag umgåtts med i 8 år är det svårt att få henne ur skallen, men det ska gå.”
Det är kluvet. ”Och även om det känns sällsamt ensamt ibland så har jag ändå huset för mej själv nu.”
Fåglar, en masse, förekommer även denna gång i en Lundellbok. Han kan namnge alla han ser på sina promenader. Ornitologikunskaperna fick han från sin far en gång. Som han börjar se allt mer i spegeln när han tittar på sig själv. Han gillar det inget vidare. Men på de sidor där han skriver återberättande om sin barndom på Värmdölandet där fadern byggde om sommarstugan till ett boningshus så lyser respekten för pappans arbetsamhet och noggrannhet fram.
Nostalgin flödar i de små novellerna, och han namnger gamla kompisar han lekte med och gick i plugget med. Minnet är det inget fel på där. 50-talet. Fisketurer, båtturer i sjöarna runtom. Gamla miljöer som numera byggts bort och som han sörjer.
Pengar har han gott om. Han köper dyra feta tidningsmagasin för åttionio och nittio och beställer böcker per post. Mest facklitterära. Köper fröautomater för fåglarna och andra prylar han behöver. Närhelst han vill.
”Läser också, när jag inte ser på tv och det gör jag i stort sett hela kvällarna efter mat.”
Hans prosadikter saknar punkt efter meningarna, som dock inleds med versaler.
Våndas när han måste sitta och signera den första boken ”Vardagar” blyg och skygg som han egentligen är. Därav att han har helskägg numera, framskymtar på ett ställe, han vill inte bli igenkänd på badstranden bland folk. Efter lång övertalning går han med på att läsa in ”Vardagar” som ljudbok, men han hävdar att den inte passar för det: text av detta slag ska läsas!
Vilket jag instämmer i.
Den kinesiska imperialismen i världen, i synnerhet i Afrika, oroar honom. Och islamister svär han över liksom att SD och Ungern och högernationalismen får sina heta skopor. I prosadikterna får vi så gott som alltid veta hur många grader det är på morgonen och från vilket väderstreck vinden blåser.
President Trump ogillar han skarpt. Ett citat jag skrattar högt åt är:
”Melania ondgör sej över hur Stormy Daniels porrdrottningen beskriver hennes makes kuk: som en giftsvamp.”
Hans mor dog i januari 2018 på sitt nittioåttonde år. På ett hem där hon tagits in. Hans syster tog hand om allt inklusive försäljningen av huset. Han körde upp till Stockholm på begravningen i alla fall.
I mars 2018 ramlade han i badkaret och bröt foten och fick bäras nedför trappen mitt i natten av ambulans och vägassistans. Det blev gips och S och hennes väninna möblerade om nedre plan i huset och ställde hans säng och favoritfåtölj där. Han fick hjälp av kommunen fast S kom och lagade middag åt honom under en lång tid och de åt tillsammans. Om hans benbrott föregicks av ”okynnesdrickande” förtäljer inte texten. På ett senare ställe i boken skriver han dock:
”Inte så vackert att supa sej full i 70-årsåldern. Inte om man vill vara hövding över sej själv och sina göranden. Må jag befrias. Må jag låta det vara. Även under dom så kallade ”helgerna”. Julen, nyår.”
För tio år sedan började han med Sertralin, även kallat Prozac.
”Också i tio år har jag druckit. Ibland tror jag att Sertralinet som helst inte bör kombineras med alkohol har sänkt trösklar till Systembolaget. Gjort mej frimodig på ett destruktivt sätt lite eldat på min naturliga läggning för opposition och gå-på-tvärsighet. Fuck it all! Allt det där plus att Sertralinet gör mej så pass speedad att jag behöver Imovane för att sova, ja, eller somna.”
Han blir dessutom manisk av det, påstår han. Han började med medicinerna i samband med att han levde med U (den förrförra yngre sambon) och ”Svarta hunden”, alltså depressiviteten (som Churchill benämnde det) bara kom och han kände hat och motvilja utan anledning. Han tror att hans far Gerhard också led av detta.
Dessutom tror han att han själv även lider av ADHD och Tourettes syndrom. Skriver:
”…det blir allt klarare för mej. Själva grunderna för det jag gjort både konstnärligt och inte minst privat”.
På ett ställe till skrattar jag högt. Där han citerar författaren James Joyce: ”I en människas hjärta finns det bara plats för en roman. Dom övriga är bara samma sak konstnärligt maskerade.”
Är det inte en perfekt beskrivning av Ulf Lundells författarskap? Som har skrivit förtäckta självbiografier allt sedan debuten ”Jack” (som jag anser vara hans bästa) men i dessa dagböcker nu slipper han skapa krystade intriger utan kan tala oförtäckt biografiskt!
Ulf Lundell har alltid hävdat att han skriver sina böcker på skrivmaskin men i denna bok skriver han att han både tar emot och skickar mail via sin dator. Och att han googlar på internet efter sånt han vill ha reda på.
Han besöker ”världens bästa VC ” (vårdcentral) i Brösarp på Österlen och går igenom en hälsoundersökning vilket visar att han minskat en centimeter på äldre dar, till 173 i strumplästen. En annan gång söker han för smärtor i mellangärdet men lugnas av proverna en tid efteråt.
Viagra hämtar han ut på apoteket. Han vet inte om han kommer att ha behov av det. Men visst tänker han sig ett förhållande igen…nångång. Men:
”Ska jag ha så kallad ”sex” mer i mitt liv?”
Apropå det så står det under dateringen 22.X.18:
”I torsdags. Kväll, rätt sent. Jag glor som vanligt på sällskapet: tv:n. Telefonen ringer. Jag vill inte svara, men gör till sist. Det är S. Hon pratar märkligt tyst, även för att vara hon tystprataren.
Kan jag komma till henne?
Visst, där om en liten stund.
Svarar jag och är redan på väg.
Jag, som alltså borde ha sagt, nej, jag tror inte det är smart och hon som inte borde ha bett mej komma över.
Hon bjöd på vin, vi lyssnade på musik.
Jag kunde inte ta bilen hem.
Jag stannade.
Vi låg i en säng tillsammans igen.
Längesen.
Längesen jag låg bredvid en kvinna i en säng överhuvudtaget.”
Mer än så får man inte veta. Men lite senare skriver han:
”Den där torsdagskvällen förföljer mej givetvis. Jag kunde verkligen varit utan den.
Förbarmade hon sej?
Förmodligen.”
Det är naket, det är – vad jag förstår – ärligt men det är samtidigt utlämnande. Om det handlar om honom själv är ju en sak, men de som står – och stått – honom nära är så klart försvarslösa. Det är enkelt uttryckt: Ulf Lundell. Och hans sätt att skriva.
Blommor, gräs, altandäck, mullvadshögar räknas upp och beskrivs. Klimatkrisen har han ångest inför. Och inte bara för den. Att han dissar både deckardrottningen Camilla Läckberg och fotbollskommentatorn Glenn Strömberg har det stått om i kvällspressen, så det lämnar jag därhän.
Och att han lagar mat till sig själv, precis som i första dagboken, går jag inte heller in på. Ganska utförligt beskrivet är det många gånger.
Att läsa honom är som att surfa på en jättevåg, skrev en kritiker i början av hans författarskap och det skriver jag under på ännu.
Han tvekar inför ännu en sommarturné men bestämmer sig till slut och även att han ska göra nyinspelningar, med bandet, av sju av låtarna från dubbel cd:n ”Skisser” från början av 2018.
Ett av de feta tidningsmagasinen han köpte är ”Allt om historia” som handlar om 101 kvinnor som förändrade världen. Han skriver angående den:
”Thatcher går i täten som den för mej mest avskyvärda. Men hon gav oss punken.”
På endast två ställen har jag hittat grammatikfel. Dels använder han plural i ett adjektiv efter pronomet ”man” (det ska vara singular) och dels saknas ett ”inte” efter vare sig. Varken är en negation men vare sig kräver ett inte efteråt.
Sista prosadikten, i slutet av december 2018, visar att han är en man som är förvirrad, som inte vet vad han vill. Men den 28.XII.-18 skriver han:
”Sams med barnen igen får väl också räknas.
Dom har väl insett att jag faktiskt älskar dom
trots att jag bor här som en gubbe i en stubbe tvär och faktiskt
rätt rejält vilsen i pannkakan.
Dom blir gamla dom med, hoppas jag.
Dom kommer att uppleva dom med
att detta att bli gammal
är det absolut svåraste i livet.”
Någon form av försoning till slut. I en bok som är tung att läsa men ändå så full av liv.
