[190827] Beate Grimsruds Jag föreslår att vi vaknar handlar om tillvaron som cancerpatient. Det allvarliga ämnet till trots är det en mycket rolig bok, vilket beror på Beate Grimsruds uppdrivna känsla för hur man gör litteratur av livets absurditeter. Och sådana är det gott om det gränsland mot döden där cancer behandlas med metoder som för att rädda liv blir så krävande för patienterna att deras liv sätts i fara.
Huvudpersonen i boken, Vilde Berg, är liksom Beate Grimsrud född i Norge, hon är precis som Beate Grimsrud författare, dramatiker och filmare. Liksom Beate Grimsrud reser hon ofta till Norge och hälsar på sin släkt. Hon bor på Söder i Stockholm, vilket också Beate Grimsrud gör. Det är alltså rimligt att utgå ifrån att det här rör sig om en självupplevd historia, som transponerats om till roman. I början av boken upptäcks en aggressiv bröstcancer hos Vilde Berg. Hela högra bröstet tillsammans med angränsande lymfkörtlar opereras bort.
Därefter följer enligt standardproceduren cellgiftsbehandlingar och strålning. Behandlingarnas biverkningar låter inte vänta på sig. Illamående, trötthet och håravfall hör dit, och Vilde får en anvisning på 5000 kr för att köpa en peruk. Hos perukmakaren får hon frågan om hon vill ha syntetiskt hår eller äkta hår. Ställd inför detta val tänker hon att man inte vill ha andras hår i soppan. Men, undrar hon, vill man ens ha det på huvudet? Med sin peruk på besöker hon släkten och tror att barnen där inte kommer att upptäcka att hon har peruk. Det visar sig vara helt fel, snopen får hon konstatera att ungarna är betydligt mer klarsynta än hon trott.
På något egendomligt vis lyckas Vilde Berg hålla igång sin författartillvaro under behandlingens gång. Där ingår bland annat att föreläsa på både akademiska författarutbildningar och folkhögskolor. I Göteborg spanar hon länge efter den röda buss hon ska ta för att komma till Kungälv. Men alla bussar hon ser är blå. Till slut inser hon att färgkodningen inte gäller bussen som sådan utan är benämningen på linjen.
Vad Vilde Berg har, och som många cancerpatienter saknar, är en social situation som är rik på intresserade och engagerade medmänniskor. Särskilt finns livskamraten O, med vilken hon delar en sommarstuga, där hon i trots mot sjukdomen sätter igång med omfattande reparationer och tillbyggnad av bastu. Färdigställandet av den blir en triumf i kampen för att återkomma till ett liv som kan kallas normalt och där trygghet ersätter sjukdomens ångest.
Komplikationer tillstöter i en jämn ström, bland annat ger det bröstimplantat som satts in upphov till svåra smärtor och måste opereras bort. Det visar sig finnas blodansamlingar i vävnaden under, som måste tappas ur. Det märkligaste med denna märkliga bok är hur helt fri den är från självömkan eller klagan. Som läsare får man mellan raderna sluta sig till hur svår den här resan ändå måste ha varit. Och den är inte slut i och med att bröstcancern är färdigbehandlad. Snart upptäcks nya tumörer i skelettet och levern och nya tuffa behandlingar sätts in.
Den episka tiden sträcker sig över de tre-fyra senaste åren, och går ända fram till branden i Notre Dame. Bokens stil och uttrycksmedel är mycket varierande, från den raka konstaterande och konkreta beskrivningen av cancerbehandlingen och den vardag som präglas av den till mer sagobetonade inslag, en återkommande dialog förs mellan två listiga djur som finner tycke för varandra, en råtta och en räv. Den del av boken som handlar om det nya sjukdomsutbrottet får en ibland nästan hallucinatorisk lyrisk styrka.
Det är en aktningsvärd litterär bedrift att kunna hantera ett så svårt ämne som det här rör sig om på ett sätt som engagerar och fascinerar. Det visar vilken god författare Beate Grimsrud är. Jag hoppas det här blir Sveriges förslag till mottagare av Nordiska rådets litteraturpris. Ett Augustpris vore också helt rimligt.
