Det var en gång…
en Tarantino-film utan handling

bild ur filmen

[190824] Once Upon a Time… in Hollywood visar att man visst kan koka soppa på en spik, förutsatt att man heter Quentin Tarantino; man kan emellertid fråga sig varför han valde att göra det.

Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) är en skådespelare på väg utför, en ”has-been”, som beklagar sig och gråter ut inför sin trogne vapendragare tillika stuntman Cliff Booth (Brad Pitt). Medan Rick försöker rädda sin karriär fördriver Cliff tiden bl.a. genom att köra omkring planlöst med Ricks Cadillac. Även han inser att hans forna glansdagar nog är över, men tar det med mer jämnmod än sin bäste vän.

Händelselösa sekvenser och dialoger utan bäring för handlingen är på intet sätt främmande för Tarantino, t.ex. Reservoir Dogs inledande analys av Madonnas gamla hit ”Like a Virgin”, eller Travoltas förklaring i Pulp Fiction om hur metersystemet gjorde att en av McDonalds hamburgare fick ett nytt namn i Frankrike. Lågmält tempo i kombination med aningen nördiga diskussioner är vid det här laget ett kännetecken för regissören. Problemet med Once Upon a Time in Hollywood är att det finns gott om långsamma scener, men de har för omväxlings skull inte fyllts med intressanta dialoger. Brad Pitt slänger ur sig en och annan kvick kommentar, som för att väga upp för Ricks nervösa gnäll, men i övrigt händer inte mycket. Inte för att Tarantinos rollfigurer alltid har för vana att dissekera popkultur, men de som inte gör det brukar få tiden att gå på andra sätt (se exempelvis Uma Thurmans blodiga odyssé i Kill Bill, där allt våld inte lämnar mycket tid till konversationer om Madonna-låtar eller franska namn på hamburgare).

Även regimässigt blir man aningen förbryllad. Fotot är sig likt, men musiken känns förvånansvärt mainstream och intetsägande i förhållande till andra verk. Det är ingen utmaning att nämna minst en scen i varje Tarantino-rulle som kvalitetsmässigt höjs till nya nivåer tack vare hans mästerliga val av musik, exempelvis tortyren till ”Stuck in the Middle With You” i Reservoir Dogs, eller westernmusiken som ackompanjerar svärdstrider i Kill Bill, men här finns inget i musikväg som står ut på samma sätt (möjligtvis med undantag för en scen där Margot Robbie susar fram längs motorvägen till popmusik i en lite längre tagning, men även om det är snyggt borde man kunna förvänta sig mer av någon så erfaren och stilbildande regissör).

Märkligt nog gör inte detta att filmens kvalitet sjunker alltför mycket, men den måste ändå klassas som en av Tarantinos svagare. Den hamnar inte riktigt lika lågt som Jackie Brown eller Death Proof, men inte långt ifrån. Det som räddar den är just att Tarantino kan hantverket och lyckas göra det bästa av det manus han har att handskas med. Frågan som inställer sig då, med tanke på att han även är manusförfattare, är varför han inte gjorde sig själv en tjänst och skrev ett bättre manus.

▪ Martin Ricksand

Film: Once Upon a Time… in Hollywood

Premiär: 16 augusti 2019
Längd: 2 h 41 min
Regissör: Quentin Tarantino

 

Filmen finns även med i denna text av Kjerstin Norén,
som hade en annan syn på den

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: