Ingen katarsis i sikte

Ur föreställningen, foto Ola Kjelbye

[190915] En ny teatersäsong är inledd. Först ut på Göteborgs stadsteater är en mytomspunnen modern klassiker, Eugene O´Neills familjedrama Lång dags färd mot natt. Högt uppskruvade förväntningar riskerar dock få sig en törn, trots troheten mot originalet. 

Någon har myntat uppfattningen att det ofta är synd om klassikerna på teatern.  Frågan ställs å andra sidan stundom varför man väljer att spela klassiker om de kräver grova bearbetningar. En regissör kan få epitetet ”klassikerdödare” till exempel. Ändå är det av klassiker som en stor del av teatrarnas repertoarer lever och som publiken efterfrågar. Och ”klassiker” får en pjäs heta om den kan fortsätta kännas aktuell och tala till människor generation efter generation och ända bort till antikens dramer.  Att aktualisera och modernisera kan tyckas vara detsamma som att misstro teaterns egen magi. Ändå görs det inte sällan med framgång. Emil Graffmans uppsättning ger sig inte ut på några äventyr av det slaget.

Lång dags färd mot natt skrevs 1941 ”in tears and blood” som gåva till O’Neills tredje fru, Carlotta, på deras 12e bröllopsdag och, även om författaren fem år tidigare fått Nobels litteraturpris fanns ett villkor att denna pjäs inte fick spelas förrän 25 år efter författarens död.  Dramatiska teatern i Stockholm var den teater som dittills satt upp flest pjäser av O’Neill och fick därför pjäsen till skänks och sedermera tillstånd att rucka på villkoren varpå världspremiären kunde ske redan 1956, tre år efter författarens död. Den uppsättningen kom att bli en av Dramatens största succéer någonsin. Vad som nu händer med den i Göteborg blir jag inte riktigt klok på. Det är som om dynamiken inte vill sig. Är det så enkelt att denna typ av medelklassig kärnfamilj, mamma, pappa, två barn, med sina konflikter knappt har sin motsvarighet idag, att privatlivets svårigheter blivit så mycket mer svårdefinierade i dagens oftast mycket komplexa familjebildningar med sina orsakssammanhang.

Här har vi en 65-årig familjefader, James Tyrone, med knackig ekonomi och en bakgrund som kringresande skådespelare och hans älskade morfinberoende hemmafru Mary, därtill husan Cathleen och två vuxna modersdyrkande ogifta söner, som i min tolkning ännu inte fått navelsträngen riktigt avklippt … Alla dras de med vingklippta livsdrömmar, något som är lätt igenkännbart.

Av denna  familjekonstellation med starkt biografiska inslag, med sina många tragiska inslag också från författarens föräldrar, har O’Neill skapat ett av teaterlitteraturens mest omhuldade verk som resulterat i legendariska uppsättningar och efterföljare, inte minst av vår egen Lars Norén.  Men denna uppsättning saknar något av den förväntade dynamiken, trots så mänskliga inslag som misstro, missbruk, förebråelser och skuldbeläggning av typen vems är felet?

Anna Bjelkeruds Mary hittar visserligen känsligt de olika nyanserna i sitt snabba återfall från nyss hemkommen från avgiftning till nytt morfinberoende. Det är hon som är navet i dramat. Det är runt henne konflikterna strålar. Maken James får klä skott för att inte ha förmått skapa ett ordentligt hem för sin familj på grund av det eviga turnerandet som skådespelare i ett kringresande teatersällskap, där hustru och barn fick bo på torftiga hotell. Sitt morfinberoende skyller Mary på den svåra förlossningen när yngste sonen Edmund föddes, vilket han då och då blir påmind om och känner skuld för. Hela uppsättningen inleds med att denne Edmund, spelad av Fredrik Evers, gör ett snabbt inhopp på scenen och aviserar med en djupgående hostattack att det inte handlar om en vanlig sommarförkylning. Att det kan röra sig om något så farligt som tuberkulos förblir länge en av de livslögner som pjäsen bygger på. Hur Fredrik Evers lyckas framkalla en så trovärdig hosta blir en kvardröjande fråga. Äldre brodern James skall, enligt O’Neills egna scenanvisningar, vara rätt lik sin far. Olikheterna är dock stora mellan Eric Ericsson och Claes Månsson, som hämtats från Stockholm för att axla rollen som denne whiskyberoende fader, ständigt anklagad dels för snålhet dels för sina misslyckade tomtaffärer.

Den av O’Neill föreskrivna interiören med ett centralt placerat bord med fyra stolar runt om och ett par bokhyllor i vardera kortänden är upplöst till att bestå av ett skrivbord med en bräcklig stol och en öppen eldstad i sin högra del och i den vänstra en soffa, en klassikerstinn bokhylla och ett sidobord för den återkommande whiskybrickan inför varje måltid. Samtalen, mestadels dialoger, förs därför för det mesta stående och hamnar, trots försöken att undvika det, ofta i anklagelser, tillbakablickar och jämförelser mellan då och nu. Ingenting tyder på en framtida lösning eller katarsis, allt medan nivåerna i whiskyflaskorna sjunker efter att moder Mary dragit sig tillbaka.  Sönerna anklagar pappan för deras misslyckade karriärer. Männen ursäktar sitt whiskypimplande med att de försöker glömma moderns morfinberoende. Det skuldbeläggs och förlåts om vart annat. Ändå finns det en ömsesidig kärlek i botten, även mellan pappa och son James.  Som särskilt levande upplever jag  samtalet mellan Mary och husan Cathleen, som ombetts göra sin husmor sällskap medan männen är ute och svirar. Avgörande är också dialogen mot slutet mellan pappa James och författarens alter ego sonen Edmond om orsaken till drickandet och moderns beroende, där ett och annat citat hämtas ur världslitteraturen, som blir avslöjande för faderns bristande skolning.

Att levandegöra det för länge sedan skrivna och få det att tala till människor idag är en del av teaterns väsen. Vad som riktigt går förlorat här, trots skådespelarnas ansträngningar, är svårt att sätta fingret på. Marys slutreplik är som att sätta fingret på reprisknappen. Allt tyder på att det som utspelar sig har sina många gengångare.

▪ Britt Nordberg

Pjäs: Lång dags färd mot natt av Eugene O´Neill

Översättning: Sven Barthel

Regi: Emil Graffman

Dramaturg: Lucas Svensson

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl

Kompositör: Fredrik Möller

Ljud. Tommy Carlsson

Mask: Kerstin Olsen

I rollerna: Claes Månsson, Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers, jJosefin Ljungman

Scen: Göteborgs stadsteater, stora scenen

 

Bild: Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers i Lång dags färd mot natt.  Foto: Ola Kjelbye

 

 

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: