Ondskan som ligger bakom

[191017] Jag har sällan upplevt en otäckare stämning än den som ligger och ulmar under ytan i Marianne & Leonard: Words of Love. När jag läser den nyutkomna översättningen avWalter Benjamin om hasch förstår jag varför.

I hans ömsom kliniska, ömsom fabulerande iakttagelser av ruset avslöjas såväl dess förmåga att iaktta liv som dess mordiskhet: ”Mindre människa, mer daimon och patos under det här ruset.”

Ändå innehåller filmen en bekräftelse på, att det djupa mötet mellan kvinnan (i det här fallet Marianne Ihlen och Leonard Cohen) och mannen var möjligt, att allt var möjligt när man tilläts uttrycka glädje över, att ha fått leva i en tid då polerna kunde mötas och känna sina begär tillfredsställda i en anda som såg till motsatsernas likvärdighet.  

Men allt det man drar sig till minnes i förbindelse med Woodstock 1969 är på grekiska Hydra vänt till sin motsats. Den befriade kärleken, genom”syrad” av droger, suger must och kraft ur varje äkta eller bestående känsla, skapar självmordskandidater bland de vuxna och psykiska vrak bland barnen. Mariannes egen son Axel lever i dag som institutionaliserad, inspirerad till droganvändandet av sin egen far – då kan det heller inte bli värre.

I filmen Joker har det psykiska helvete huvudpersonen genomlever lagts som dramaturgisk utgångspunkt för hela berättarpaniken. Den hämtar näring ur en film som Taxi Driver (1976), vars störda huvudperson, Robert de Niro, dyker upp igen, här i talk show-värdens gestalt, eller varför inte ur gamla Psycho (1960) med sin modersbundna mardröm Norman Bates, så att vi erfar filmen i huvudpersonen Arthur Flecks mentala förvirring, virtuost återupplevd i den avmagrade Joaquin Phønix’ gestalt.

Benjamins iakttagelser blir återigen användbara, men du dras som åskådare in i en även samhälleligt betingad oro, som slutar med att var och en upprorsmakare har fått sitt egna clownansikte av plast, det blir i bildrotationen till en outhärdlig bild av ett helt vridet USA, precis som när Heath Ledger i sin sista film släppte loss i The Dark Knight (2008), där varje nödbroms var ur funktion och ingenting längre tycktes värt att tas på allvar.

Då frågar man sig vad Göteborgs Stadsteater vill med att sätta upp Pär Lagerkvists Dvärgen, som sannerligen knyter an till både ondska och tidsförvirring, en text skriven i skräck inför ett barbari som stod och bankade på dörren. Dvärgen ålar in och ut i relationer och situationer, amoralisk som vilken som helst metoo-brud – vi skall inte tro oss undgå barbariet bara för att anklagaren hävdar sig oskyldig. Det är oroligt så det räcker, problemet är bara, att Dvärgen i Jesper Söderbloms gestalt inte når fram till antydan av skräck. Han passerar genom hela händelseförloppet i egenskap av harmlös.

Ställd mot Joaquin Phønix exemplariskt och hänsynslöst självutlämnande spel i Jokers roll blir det tydligt hur långt skådespelarkonsten i Sverige nu står från att våga ta fram de riktigt otäcka känslorna för att med kraft och motiv hämtade inifrån ge dem adekvata teatrala uttryck. De som lyckas löper risk att bli avskedade, inte minst män.

Inte så på Operan, där föreställningen Love, som nyligen hade premiär (recenserad här i alba av Britt Nordberg), i största våghalsighet kastar sig ut i ett känslomässigt experiment utan förbehåll. Hur skulle det annars tett sig – i dansens form?!

Inte heller i en föreställning som Carl-Einar Häckners trollerinummer på Stora Teatern. Den till synes prestigelösa lätthet med vilken han exekverar ekvilibrismen upplevs som en sann befrielse efter den långsamma akt av strypning svenskt kulturliv just genomlevt. Hans föreställning kunde, precis som Phoenix’ Joker, med fördel ackompanjerats av Charlie Chaplins hjärtskärande Smile (ur Moderna Tider), hans lätthet är inte utan smärta, han har tränat på sina nummer sedan han var barn berättar han. Send in the clowns, sjöng Frank Sinatra till slut i Joker och då kan vi knyta ihop säcken. De ständigt gäckande clownerna är hela tiden närvarande och det är Carl-Einar Häckner en påminnelse om.

Förhoppningsvis håller delar av den här könskrampen på att klinga av så att vi kan få andas fritt igen, åka till Hydra och hitta krafter för att ta oss igenom ett par fullfjädrad rysare med fanatismen som tema. I The Sinners gestalt i våra egna TV-apparater och/eller datorer och i Unge Ahmed på biograferna, där de fatala konsekvenserna av en imams indoktrinering av ett ungt sinne skildras på ett rent hjärtskärande sätt.

Det alltid lika grundläggande i bröderna Dardennes verklighetsskildring kallar på eftertanke.

▪ Kjerstin Norén

Marianne & Leonard: Words of Love
regi: Nick Broomfield
USA 2019

Walter Benjamin om hasch
Ellerströms 2019

Joker
regi: Todd Phillips
USA 2019

Dvärgen
av Pär Lagerkvist
regi: Aschkan Ghods
Göteborgs Stadsteater, källarscenen 2019

Tre dagar Carl-Einar Häckner
Stora Teatern 2019

The Sinner
regi: Derek Simonds
USA 2017/ SVTPlay 2019

Unge Ahmed
regi: Jean-Pierre och Luc Dardenne
Frankrike 2019

Taggar
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: