[191021] När Timo Takanen var fyra år gammal år 1942 sändes han, liksom tusentals andra finska barn, undan kriget i Finland över till Sverige. Det är omvittnat hur den här erfarenheten hos många av barnen blev bestående livslånga trauman, där särskilt förstås upplevelsen av att bli övergiven av föräldrarna hade stor betydelse.
För barnen var det ju ofta inte möjligt att förstå vilka goda avsikter som kunde ligga bakom att älskade ungar skickades bort till ett främmande land, där de placerades hos främmande människor som talade ett främmande språk.
Timo Takanen skulle bli far till Anna Takanen som är skådespelare och har varit chef och konstnärlig ledare vid Göteborgs Stadsteater och Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Sörjen som blev är berättelsen om hennes far och hans släkt men också en utvecklingsroman om hennes eget liv. ”Sörjen” i titeln är en felöversättning av ”Sorgen” från en intervju Anna Takanen givit tillsammans med sin far i Finland och som en släkting översatt och sänt till henne. Men när hon får den är Timo död, efter en tung sjukdomsperiod och en svår kamp under de sista dygnen.
På bokens omslag finns en bild av Timo, hans bror Leevi och modern Saara. Fadern Väinö har stupat i vinterkriget. Timo sänds till Sverige, Leevi blir kvar. Vid överfarten till Sverige konstateras det att Timo har lunginflammation, han får tillbringa ett par månader på sjukhus i Stockholm innan han åker vidare till ett lantbrukarpar utanför Falkenberg, som kommer att bli hans fosterföräldrar. För liksom många andra bland de finska krigsbarnen kommer Timo att bli kvar i Sverige, för att så småningom adopteras in i fosterfamiljen.
Det finns i boken med ett antal brev, som Saara skrev till Alma och Gustav i den här frågan. Det framgår hur tveksam hon är till att ge upp sitt moderskap. Så småningom gifter hon om sig och får ytterligare en son. Timo får bli svensk. Men kontakten med familjen i Finland bryts inte, och det är ett centralt tema i boken hur man kan känna sig på samma gång hemma och främmande i två länder. Timo vägrar också att byta efternamn, han vill förbli en Takanen, trots att det ibland leder till bråk till exempel med skolkamrater, som ringaktar ”finnen”.
Anna Takanen är van att arbeta med texter, och har med sin skådespelar- och regissörserfarenhet en uppdriven känsla för hur en text hålls levande och fylld med dramatisk energi. Scenerna lyfter, seglar och landar, språket har fin framåtrörelse men är här och där överlastat med lyrismer och inte alldeles välfunna metaforer.
Hon följer Timo bokstavligen genom livet. Han blir polis i Kungsbacka, gifter sig med en flicka från Roslagen. Bor på familjegården och flyttar på äldre dagar till hustruns hus i Roslagen. De får förutom dottern Anna också en son, Thomas. Umgänget med den finska delen av familjen är flitigt, det blir många resor med bil och färja under sommarsemestrar och till jularna. Anna får även hon erfara hur giftigt ett mobbningsklimat i skolan kan vara, när man inte är riktigt ”svensk”. Hon tar sig igenom och skådespelardrömmen väcks tidigt. Hon går på Scenskolan i Malmö och får sitt första fasta engagemang hos Suzanne Osten på Unga Klara. En viktig erfarenhet, inte minst när det kommer till regiarbetet.
En del av boken ägnas arbetet med pjäsen Fosterlandet, som handlar om Timos levnadsöde, men också tar upp krigsbarnens situation och hur familjeband hölls samman eller brast. Anna Takanen arbetade länge med att skriva pjäsen, men fick inte dramaturgisk styrsel på den förrän hon kunde etablera ett samarbete med dramatikern Lucas Svensson. Då kunde pjäsen sättas upp, först på Stadsteatern i Göteborg, där jag såg den, och sedan drog uppsättningen vidare till Helsingfors och Stockholm. Pappa Timo fick uppleva föreställningen, och var bistert nöjd med vad han såg.
Sörjen som blev är en fin berättelse om en man och hans familj. Anna Takanen skulle om hon så ville, kunna ha en fin författarkarriär framför sig.
