I Trollhättan däremot, III

Tuula Polojärvi

[191023] Nu byggs Trollhättans största grundskola genom tiderna, nya Sylteskolan. Där kommer elever från årskurs 1–9 att gå. Den gamla Sylteskolan rivs och den nya skolan kommer att vara 6000 kvadratmeter större än den gamla, hela 18.400 kvadrat-meter. Man hoppas att den ska betyda mycket för hela stadsdelen, att alla ska känna stolthet över att gå på där. Byggföretaget och Trollhättans kommun skriver att allas lika värde ska betonas. Vidare står det på kommunens hemsida att byggnaden med skola, fritidsgård, idrottshall och bibliotek ska ha någonting för alla. Ett tusental elever kommer att gå på nya Sylteskolan.Samverkan och god kommunikation mellan människor, verksamheter och enheter ska medverka till att skapa” en föränderlig, rolig, spännande, utmanande, inkluderande och trygg miljö”. Byggnaderna ska stå klara år 2020.

Sylte är ett område som gränsar till Lextorp och Lextorp gränsar i sin tur till Kronogården. Ingenstans står det i informationen om skolan vilka elever det är som man antar ska välja att gå på nya Sylteskolan. Jag undrar om man från kommunens sida tror att föräldrar kommer att vilja placera sina barn på den här nya jätteskolan. Trots ny idrottshall och fint bibliotek som inte finns på alla andra skolor i stan. Är det lösningen att bygga en gigantisk skola i ett av stans problemområden? De andra två problemområdena är Lextorp och som de flesta redan vet, Kronogården.

Undersökningar visar att föräldrar många gånger är för ett integrerat Sverige men när de sedan väljer skola till sina barn väljer de flesta att sätta sina barn i skolor där en majoritet av barnen har svenska som modersmål. Jag tycker att kommunen gör en underlig satsning. Jag vill ju tro att kommunen jobbar för integration, inte för att staden ska bli ännu mer segregerad, vilket jag tror blir fallet när man bygger ut nya Sylteskolan. Självklart är det fint med nya lokaler, jag vet att Kronans elever, de på Kronogården är stolta över sin relativt nya skola. Dock har det skolbygget inte minskat antalet elever med något annat modersmål än svenska, eftersom området till stor del, precis som Sylte bebos av den kategorin. Jag tror inte att en ny skolbyggnad kommer att få den svenskspråkiga medelklassen att välja att bussa sina barn dit. Det krävs andra och större åtgärder för att minska segregationen.

Annars har poliserna haft razzior i Trollhättan och det har hittats knark och vapen. Hela femtio poliser deltog i razziorna som pågick i tre dagar. Personligen är jag väldigt nöjd med polisens insatser. De har säkert haft en hel del personer under uppsikt en längre tid för att sedan kunna slå till. Jag tror att polisernas arbete gör att människorna i främst de mest utsatta områdena känner sig tryggare. Polisernas arbete synliggörs vid dessa större razzior och man känner att det görs något åt kriminaliteten i Trollhättan.

Men så händer det också saker som man helst skulle vilja slippa. Det faktum att ett gäng ungdomar kastade sten på pensionärer som var på väg hem från sitt möte i Kronogårds skolans gamla matsal är helt oförlåtligt. Ett sånt bottennapp som får mig helt förtvivlad. Finns det inga gränser för vad man kan göra? Tur i oturen att några personer filmade händelsen så att ungdomarna åkte fast. Vad ledde detta då till? Jo, barnen blev hemkörda till sina föräldrar. En vecka senare fick barnen träffa pensionärerna för att be om ursäkt. Barnens mammor var med. Jag undrar var papporna var. Tar de inget ansvar för sina barn? I en krönika i TTELA skrev en journalist att man skulle vara nöjd med att bara mammorna kom med barnen. Detta för att det är mammorna som tillbringar mest tid med dem, enligt krönikören. Är det då också mammorna som bestämmer i familjerna? Jag vet inte svaret men jag antar att det inte alltid är så och jag tycker även att det hade varit viktigt med pappornas närvaro – för alla parter. Viktigt att även de visar att de tycker att stenkastningen var förkastlig.

Efter att ha lugnat ned mig efter stenkastningen på Kronogården har jag beslutat mig för att bo kvar här ett tag till. Det kommer inte att krävas alltför många tråkiga händelser till här i området för att jag ska ta en riktig funderare på om jag vill bo kvar på Kronogården. Vem vet, kanske lämnar jag Trollhättan då jag verkligen tycker att problemen här i området är hela kommunens problem. Är det möjligen bättre i någon annan kommun? Det skulle jag gärna vilja veta. Men tills vidare rapporterar jag härifrån Trollhättan. Man kan ju inte komma ifrån att det är intressant att bo här för en krönikör. Alltid händer det något.

▪ Tuula Polojärvi

Det här är del 3 i en krönikeserie.
Del ett hittar du här. 
Och del två här.

Vi vill med den här serien uppmärksamma en liten bit av världen utanför storstadsområdena.
Sällan rapporterar medier därifrån. Och gör de det så gäller det nästan alltid brott, olyckor eller sport.
Det händer en mängd andra saker därute och de allra flesta invånarna i Sverige bor ju inte alls i Göteborg, Stockholm eller Malmö.
Samtidigt är den lilla staden också ofta ett koncentrat – och ger därför också en tydligare bild  – av den stora staden.
Vi vill visa lite av hur ett liv i en mindre stad kan te sig. I alla fall göra små nedslag.
Välkomna till Trollhättan.

Fotot på Tuula är taget av Anna Hovi (här ngt beskuret)

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: