Ännu ett mästerverk

ur fäöreställningen

[191025] Mattias Andersson knyter ihop sin Backa-säck med ett mästerverk i var ände, från Brott och Straff till den nu aktuella Vi som fick leva om våra liv. (Vart nu det lilla ”om” tog vägen.) En föreställning som på ett genialt vis sätter fingret på frågan vad det är att vara människa.

Med ena benet redan på Dramaten i Stockholm har Mattias Andersson utökat sin ensemble, för denna sin sista uppsättning som konstnärlig ledare på Backa Teater i Göteborg, med två skådespelare från Dramaten. Pjäsen ska ju sättas upp där på Elverket nästa år. Det är ännu en i raden av produkter gjord utifrån ett material som tagits fram genom intervjuer med ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning. De har svarat på frågan vad de skulle göra annorlunda om de fick en andra chans att leva sitt liv.

ur föreställningenLiksom inför en tidigare uppsättning, kallad DNA, närmade jag mig med nollställda förväntningar. Frågan är ju fullkomligt hypotetisk och visar sig också ha fått till synes blygsamma svar som: Skulle ha flyttat hemifrån tidigare, skaffat barn senare, valt att bo hos mamma i stället för pappa vid en skilsmässa, valt ett annat yrke, annan partner, visat mer kärlek till pappa, besökt mormor oftare. En 41-årig Marcus vill visserligen anlägga ett större ovanifrånseende och inte fastna i ”skitsaker”. En Ibrahim 28 är helt nöjd med det liv han fått sedan han kommit till Sverige och skulle inte vilja ändra på någonting medan en annan inte ens hade velat födas till det här ”skitsamhället” och någon funderar hur det blivit om ”jag inte flytt”, ”om det inte blivit något krig”. Det kan vidare handla om att inte ha fastnat i drogberoende, om att ha ”kommit ut” tidigare, haft mer sex som ung. Någon reflekterar också insiktsfullt, att ingenting förmodligen hade blivit annorlunda om man fötts av samma föräldrar, samma tid, på samma plats med samma dåliga självförtroende och en pappa som satte sig emot en yrkesdröm som att vilja bli dansare. Ja, nog hinner många tankar tänkas under de två timmar (utöver paus) som föreställningen pågår och som också väcker frågan hur föreställningen ska avslutas.

Skådespelarna, de flesta numera invanda vid det spelsätt som krävs av Mattias Anderssons produktioner, gör sig på ett insiktsfullt sätt till tolkar av dessa, ofta tämligen existentiella och däremellan mer filosofiska reflektioner. Och det gamla ordspråket ”liten tuva stjälper ofta stort lass” känns relevant när det gäller hur till synes lite kunde behövas för att ett liv hade tagit sig en helt annan riktning.

Klädesplagg åker på och av och kropparna ger sig stundom iväg i koreografen Cecilia Miloccos fysiska fantasier kors och tvärs över det vida vita scengolvet med publiken på två sidor likt en idrottsarena. Över scengolvets mitt en hög balk där namn, ålder och hemvist på de intervjuade redogörs i stora bokstäver, ungefär som informationen över en motorväg.

Liksom i en rad tidigare uppsättningar på Backa löses gränsen mellan scen och salong upp och därmed också gränsen mellan skådespelaren och den intervjuperson hen för tillfället tolkar. Det är den första rena skolföreställningen av verket jag bevistar och salongen är fylld av elever från tre olika gymnasier i Göteborg, varav några går på teaterlinje. De är ju i en ålder då avgörande beslut fattas för framtiden och uppmärksamheten laddar rummet. Särskilt när två par, man och kvinna, sitter över en fika och den ena plötsligt kastar ur sig frågan, om de alls skulle ha träffats om de inte råkat mötas just på den där festen vid den tidpunkten. Den dialog som därmed uppstår och det resultat det får utgör på något vis föreställningens kulmen.

Under rubriken ”Den eviga återkomsten” skapas en drömspelsliknande scen där alla skådespelare uppträder begravningsklädda med frågor ställda utifrån ett annat perspektiv. Och jag inser mer och mer att det är något alldeles genialt som här har skapats. Bitvis också både roligt och rörande. Och framför allt rejält tankeväckande. Viktigt att notera är också det musikaliska inslaget, delvis komponerat av Jonas Reding men däremellan en rad välkända inslag anpassade till innehållet. Vem som ska ta vid på Backa Teater efter Mattias Andersson är för mig okänt. Jag kan mest känna sorg över att ännu en begåvning av betydelse för det göteborgska teaterlivet försvinner till Stockholm.

▪ Britt Nordberg

Verk: Vi som fick leva om våra liv (vad hade du gjort annorlunda om du fick en chans till?)

Av och regi: Mattias Andersson

Scenografi och kostym: Maja Kall

Koreograf: Cecilia Milocco

Ljud och komposition: Jonas Redig

Ljus: Charlie Åström

Dramaturger: Irena Kraus (Dramaten) och Stefan Åkesson (Backa)

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic´, Kjell Wilhelmsen, Nina Zanjani samt statister

 

Bilderna: Adel Darwish, Marie Richardson, Nina Zanjani, Rasmus Lindgren, Magnus Roosmann, Ylva Gallon
Foto: Ola Kjelbye

Marie Richardson, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Nemanja Stojanović
Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: