En egen betraktande genre

[191110] ”… problemet med drömmar är att man till sist vaknar.” Det är vanligen något av en fest att läsa Patti Smith. Smith rockikon, poet och bildkonstnär och författare till ett flertal böcker, kanske mest känd är hennes kulturella självbiografi Just Kids. Med M Train (2015) och Hängiven (2018) och den på Brombergs nyligen utgivna, Apans år har Patti Smith inmutat något av en egen genre, besläktad med flanörromanen.

I Peter Samuelssons smidiga och följsamma översättning är vi med författaren på resor och promenader på amerikanska västkusten, i San Fransisco och söderut, såväl som i New York och platser däromkring. Vi reser samtidigt med Patti Smiths ”kulturella kapital” och då pratar jag inte om det i bourdieusk mening, utan med allt som vår ledsagare läst, hört och sett under sina sjuttio år på den här planeten.

Den här gången vilar dock berättelserna på ett mörkare ackord. Runt nyår 2015 gör hon ett par spelningar i klassiska Fillmore i San Fransisco när hon får reda på att den mångårige vännen Sandy Pearlman, kanske främst känd genom sitt samarbete med Blue Öyster Cult, fått en stroke och ligger i koma. Samtidigt sitter en minst lika gammal och god vän (och en gång i tiden älskare), dramatikern och skådespelaren Sam Shephard i en rullstol i slutskedet av den fruktansvärda sjukdomen ALS. Innan boken är över är de båda döda liksom bland annat boxaren och aktivisten Muhammad Ali och

”Det här är vad jag vet. Sam är död. Min bror är död. Min mor är död. Min far är död. Min katt är död. Och min hund som var död 1957 är fortfarande död. Ändå tänker jag hela tiden att något underbart ska hända.”

Det vilar något naivt och öppet nyfiket hos Patti Smith och hon har också förmågan att genom sina beskrivningar göra allt intressant för den som läser, oavsett vad hon för tillfället fäster sina sinnen vid.

Likt flanörromanen fokuserar hon mycket på det yttre; miljöer, ting och människors utseende och beteenden, och möten. Men där finns även trådar som gräver sig djupare ner i tillvaron, och Apans år är mörkare än de tidigare två liknande böckerna. Kanske är det, som jag nämnde ovan, på grund av att vänner ligger och dör som Smith stundom blir indignerad över världens tillstånd. Inte minst i sekvensen kring valet av Donald Trump som amerikansk president ”… den fruktansvärda såpopera som kallas det amerikanska valet …”  ”Tjugofyra procent av befolkningen hade valt den sämste av alla för att representera de andra sjuttiosex procenten.”

   I Hängiven breddade hon sitt uttryck med att plötsligt infoga en skönlitterär berättelse eller saga, i Apans år använder hon sin fantasi och sina drömmar så flytande att man långa stunder inte har en susning om det som berättas är upplevt eller drömt. Vissa möten, inte minst de med Ernest, en ovanlig och ovanligt sensibel ung man som möjligen har rymt något hem, återkommer genom boken. Men hur många av dem som är ”på riktigt” kan jag som sagt inte säga. Hon ”pratar” med skyltar och identifierar sig med Alice i Underlandet. Mot slutet, i några läckra kapitel, flyter Patti Smith ut i spoken wordenergi, likt en del av de längre dikterna i hennes Oskuldens tecken (2010, recenserad här på Alba)

”Författarens död en väns metamorfos Jesus fläckiga ögon lågorna som slukade södra Kalifornien rivningen av Detroits Silverdome och män som faller som schackpjäser snidade ur århundraden av felsteg och massakern på gudstjänstdeltagarna och vapnen och vapnen och vapnen och vapnen.”

Dessa olika litterära ”finesser” gör hur som helst att jag i än högre grad än tidigare uppfattar Patti Smith som en alldeles eminent författare. Och att hennes sedan tidigare kända människo- och samhällsengagemang ger tyngd och patos är för mig ingen nackdel. Jag vet dock inte om hennes ständiga polaroidfotograferande alltid tillför så mycket. Uppfattar nog att bilderna i de tidigare böckerna sa mig mer.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Patti Smith
Apans år
övers. Peter Samuelsson
Brombergs 2019

Författarfoto: förlagets

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: