En nybliven mamma i flickålder flyr sitt överklasshem, efter faderns hugg och slag och pianolärarens övergrepp. Sjuttonåringen flyr med sin dotter, hon hinner plocka med sig så mycket hon kan bära av porslin och pärlhalsband och allt möjligt annat och bosätter sig i en Mercury av -94-års modell i utkanten av en trailerpark någonstans mitt i Florida. Att bo i en bil är bara en temporä Läs mer 
Det hela börjar ”Världen är ett utbrett lidande.” Och avslutas tjugofyra sidor senare med följande ord
”Fortsätt. Var inte rädd. Det värsta är redan över. Naturligtvis kommer livet att såra er ännu mer; men ni å er sida har inte så mycket med det att göra. Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död. Ni står nu ansikte mot ansikte med evigheten.” Läs mer
”I det vita, bland alla de vita tingen, kommer jag att andas in det sista andetag du gav ifrån dig.”
Det är smärtsamt vackert och poetiskt och vitt nästan rakt igenom. Men det vita kontrasteras effektfullt mot det mörka; de mörka ögonen, den svarta jorden, sorgens tunga slöjor. Den gasvävsomslutna tunna romanen, Den vita boken, utgår från färgen vit och är en sorgesång över en död syster. Tre år innan berättarjaget föds hade modern fått ett annat barn, en flicka som dog efter två timmar i livet. Den första timmen med ögonen slutna, den andra med dem spöklikt öppna. Sedan sveps den lilla kroppen i vita lindor och ett vitt skjorttyg, innan den grävs ner i jorden. Läs mer
Hur lång är sorgen? Kan man få sörja tills man är färdig? Finns det en bortre gräns, kan det bli något ”sjukt” eller osunt i att ”bara hålla på”? Hur väl känner vi egentligen våra barn, eller våra föräldrar? Och får man skriva en roman där ingen ”utveckling” sker? Det är frågor som dyker upp när jag läser Susanne Skogstads debutroman Svartstilla som utkommit på Wahlström & Widstrand, i Cilla Naumanns poesiskimrande översättning. Skogstad är född 1992 i Nordfjord, och studerar nu på en manusförfattarlinje i Oslo. Läs mer
Kate Atkinsons nya roman, Kodnamn Flamingo är, som hennes böcker ofta, en berättelse som utspelar sig på, och vandrar fram och tillbaka mellan, flera olika tidsplan.
Det är en spionroman som tilldrar sig i England under och efter det andra världskriget och Atkinsons lekfullhet och förmåga att skriva berättelser i ”lager på lager” håller läsaren på tårna. Läs mer
”… problemet med drömmar är att man till sist vaknar.” Det är vanligen något av en fest att läsa Patti Smith. Smith rockikon, poet och bildkonstnär och författare till ett flertal böcker, kanske mest känd är hennes kulturella självbiografi Just Kids. Med M Train (2015) och Hängiven (2018) och den på Brombergs nyligen utgivna, Apans år har Patti Smith inmutat något av en egen genre, besläktad med flanörromanen. Läs mer
