[191114] Det finns goda skäl att betrakta Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839 som den första moderna romanen i Sverige. Den kommer trettio år före det så kallade moderna genombrottet i nordisk litteratur, där författare som August Strindberg och Victoria Benedictsson skrev romaner som med den danske litteraturhistorikern och kritikern Georg Brandes ord ”ställde problem under debatt.”
Nu ger förlaget Tid&Rum ut Det går an i en utgåva där redaktörerna Helena Fernandez och Nils Tengdahl bearbetat språk och stavning så att boken blir mer tillgänglig för en läsare van vid dagens svenska. Det är ett i viss mån kontroversiellt företag, det kan ju för den renlärige textnörden vara något av ett helgerån att uppdatera språket i ett klassiskt litterärt verk. Jag tycker dock att Fernandez och Tengdahl lyckats mycket väl, språket flyter lätt och ingen ansträngd eller fjäskig hemfallenhet åt ett tidstypiskt idiom gör sig märkbart. Som redaktörerna påpekar finns ju boken i äldre skick att tillgå både på universitetsbibliotek och som nedladdningsbar på Runeberg.
Det problem som Almqvist ställer under debatt är kvinnans situation i det socialt och religiöst patriarkala svenska samhället. Han gör det med en radikal analys som för tiden är häpnadsväckande vass, och han lägger analysen i munnen på bokens kvinnliga huvudperson, den unga Sara Videbeck. I en tid då allmän boklig bildning stod på en något högre nivå än vad som i dag är fallet vara själva namnet Sara Videbeck en symbol för den djärvt fritänkande och antipatriarkala kvinnan. Namnets omedelbara symboliska innebörd är väl borta, och de frihetsideal hon representerar har väl i huvudsak förverkligats, men hon är ändå en bestående märkesgestalt i den svenska litteraturen.
Bokens handling tar sin början på Saradagen i juli, då ångaren Yngve Frey avseglar från Stockholm med destination Arboga. Detta var före järnvägens tid, alternativet till en relativt bekväm båtresa var att skramla fram med hästskjuts på steniga vägar. På båten kunde mer bemedlade passagerare få både sängplats och serveras goda måltider. Mindre bemedlade kunde som däckspassagerare ändå åtnjuta en hyfsat bekväm resa, även om de fick ha egen matsäck med sig.
På båten möter Sara Videbeck underofficeren Albert, som får förbli utan efternamn, han hör dock till en relativt besutten familj, och gör på dess uppdrag en inspektionsresa till gårdar i Västergötland. Han lägger strax märke till Sara Videbeck, och gör en klumpig framstöt som hon avvisar, men det ska bättra sig för honom. Så småningom får han att veta att hon driver ett glasmästeri i Lidköping sedan hennes far, glasmästaren själv, gått bort.
Vid den här tiden får en kvinna inte driva ett företag, undantaget är om hon är änka, då kan hon få fortsätta mannens verksamhet. Det är alltså i sin mors namn Sara driver verkstaden, men hon har inget hopp om att kunna fortsätta verksamheten efter moderns död. Hon har varit i Stockholm för att inköpa krita och olja till fönsterkitt.
Medan resan går vidare kommer Sara och Albert varandra allt närmare, men det är tydligt att Sara inte är intresserad av en förbindelse med risk för äktenskap. Hon berättar om hur hennes mor plågats av hennes försupne far. Hon har också en plan för hur hon ska kunna fortsätta som självständigt verksam även när hon inte längre får driva glasmästeriet, hon har kommit på ett sätt att tillverka kitt av en mycket bättre kvalitet än den gängse.
Så småningom följer Albert Sara till Lidköping, men då är de också överens om att ett förhållande för att fungera måste vara fritt, äktenskapet riskerar att bli ett mannens förtrycksinstrument mot kvinnan, och måste därför förkastas som samlevnadsform.
Detta var för sin tid helt omstörtande idéer. Almqvist som var både lärare och präst och hade en respektabel borgerlig ställning som rektor för Nya Elementarskolan i Stockholm tvingades bort från tjänsten. Han kom på obestånd, tog lån med dryga räntor, försökte (sannolikt) mörda långivaren med arsenik och flydde till Amerika. Där han, trots att han redan var gift i Sverige, gifte sig en gång till. Han återkom aldrig till Sverige, utan dog i Tyskland år 1866. Det är av intresse att han lät Sara Videbeck driva just ett glasmästeri. Ljuset skulle släppas in, både i hemmen och i samhället, och Sara talar passionerat om hur det nya klara glaset till skillnad från det gamla dunkelgröna låter ljuset strömma in, samtidigt som värmen kan hållas kvar i rummen. En fin bild.
