[191126] The lighthouse är mer än en film, den är ett utstuderat bildkonstverk med rörliga figurer, en noga inzoomad situation med två män i fokus, utlämnade åt varandra i en gemensam uppgift att vakta fyren som kan rädda människoliv.
De två männen är Willem Dafoes Thomas och Robert Pattinsons Ephraim, lika utmärglade av sin självpåtagna isolering båda två, men olika ställda i förhållande till makt som utgår från former av vidskeplig visdom. Och det skall visa sig att det straffar sig, om man bryter dess stränga påbud.
Varje död mås bär en sjömans själ som har sett Gud, berättar veteranen Thomas för lärlingen Ephraim – varpå den senare gör just det: dödar en attackerande mås. Måsarna, fåglarna, är deras oupphörliga fiender, liksom deras fria fantasier och helt följdriktiga reaktioner av psykisk art.
Det är också en sagoberättelse med historiska band, atmosfäriskt känner man sig förflyttad bra många århundraden tillbaka i tiden (och filmtekniskt bra många årtionden i det trånga, kvadratiska formatet), vilket ger regissören möjlighet att karva ut manlighetens olika aspekter in i minsta detalj: slagsmålet, sexualiteten och inte minst supandet. Till sist ges emellertid heroiska drag till Pattinsons figur, som aldrig ger upp sin strävan att nå in till ’ljuset’, vilket då bländar honom, vilket återigen den desillusionerade Dafoe vet att det kommer att göra, liksom att han kommer att straffas för det.
Myten som tas i bruk är den om Prometheus som stal elden och den skapande förmågan från gudarna för människoras räkning och som straff fick utstå att fastbunden till en klippa se sin lever dagligen upphackad av en rovfågel (här en mås), som sedan dagligen växte ut igen. Ett hemskt öde, som emellertid gav människorna både vetenskapen och konsten.
En stor del av den aktiva kampen mellan Pattinson och Defoe består i den förres försök att stjäla nycklarna till ljushuset, vilket lyckas till sist med konsekvenser som ovan, vilket är filmens lika mäktiga som bedrövliga slutbild.
Den ensamme mannens exklusiva och rättmätiga uppgift står också i centrum för Brian Kirks polisdrama. Ett knarkrån befinns riggat och drar ett antal poliser med sig i döden samt en jakt på Manhattan, det enda realistiska området för att avsätta knarket. Sonen till en tidigare mördad polis, utsökt spelad av Chadwick Boseman, tar ledningen i den spännande uppgörelsen, där Sienna Millers och J K Simmons (inte mindre utsökta) karaktärer visar sig vara skurkarna. En svart man som the good guy och en vit kvinna som the bad guy, för inte alltför många år sedan hade det varit en fullständig omöjlig dramatisk figur.
En saftig historia om ett genomkorrumperat polisväsende i allians med det vi hemma hos oss numera omtalar som ’gängkriminaliteten’. Mikael Damberg har att bita i, jag avundas honom inte.
