[191201] Till det oemotståndliga med Xavier Dolans filmer hör sättet han drar in åskådaren i sitt eget blodomlopp, genom vilket han sedan låter en snabb, förförisk, inte så lite självironisk och tokhumoristisk berättelse bubbla upp – här finns ingen självömkan eller tyck-synd-om-mig-nu-attityd, hur grymma de öden han skildrar än är, framför allt på det riktigt intima, känslomässiga planet.
Hans oförsonliga kvinnoporträtt är hårdsmälta, men inte mer än man står ut med. Man får en känsla av att de har sig själva att skylla.
Genom att ta del av Dolans erfarenhetsskildringar vinner man en djupgående förståelse för, hur obeskrivligt grymma de fördomar mot homoerotik som med jämna mellanrum dyker upp i samhället är, hur livsviktigt det är att försvara varje landvinning av frigörelse från dessa ok, för var och en människa.
Snabba klipp, rörig historia om röriga människor i slutet av det man kallar ungdom rotar runt på filmduken i senaste Matthias & Maxime, tills den slutligen landar i en sagolik kyss, upptäckten av stark kärlek och åtrå som ingen av parterna vet vart de skall ta vägen med, då en av dem nu är på väg till andra sidan jordklotet för att få lite ordning på saker och ting.
Låter det inte oemotståndligt charmerande? En berättelse om, kanske inte evig, men åtminstone gränslös kärlek!
Därefter ett ps: för den som inte har särskild förkärlek för invecklade Agatha Christie-upplösningar i kvadrat, vilket levereras här i en omfattning så att man fruktar att filmen aldrig skall ta slut – undgå filmen Knives Out. Den är ostrukturerad och tråkig, en utmärkt, ovanligt placerad och därtill humoristisk Daniel Craig till trots.
