Till det oemotståndliga med Xavier Dolans filmer hör sättet han drar in åskådaren i sitt eget blodomlopp, genom vilket han sedan låter en snabb, förförisk, inte så lite självironisk och tokhumoristisk berättelse bubbla upp – här finns ingen självömkan eller tyck-synd-om-mig-nu-attityd, hur grymma de öden han skildrar än är, framför allt på det riktigt intima, känslomässiga planet. Läs mer