[200126] Det finns ingen i Musils Mannen utan egenskaper jag älskar högre än general Stumm. Han är så fullkomligt lost in space, han famlar, men ger aldrig upp försöken, att ideligen reflektera över tillvaron för att till sist, om möjligt, förstå den. Han säger på ett ställe, i ett förtvivlat försök att ringa in sin samtid:
Jo folk säger… I konciliet säger folk att det kommer en ny tidsanda. Inte genast, men om ett par år – om ingenting särskilt inträffat innan dess. Och denna anda skall inte omfatta många idéer. Lika väl som känslor inte är tidsenliga längre. Tankar och känslor, det är mest för folk som inte har något att göra. Med andra ord, det är mer en handlingens anda – mer vet inte jag heller. Men ibland har jag funderat på om detta inte helt enkelt är den militära andan?!
Efter att många gånger ha smålett, eller rentav skrattat högt åt hans hjälplöshet och allmänna malplacering i den roll han med eller mot sin vilja fått sig tilldelad i samhället, slås man plötsligt av att man känner igen det han talar om mer och mer i vårt eget nu, i ideliga krigföringar och i kriminaliseringen av vardagslivet.
Då är det en lisa att konfronteras med olika uttryck för känslor av extrem rikedom, som i två utsökta sätt att manifestera Leonard Cohens konstnärskap i Köpenhamn, på Kunstforeningen Gl Strand och i Nikolaj Kirke/Kunsthal, A crack in everything. Genom en mångfald av uttryck, i form av filmer, animationer, texter, installationer av konstnärer av de mest skilda slag som inspirerats av författaren och sångaren, liksom i en mängd citat av honom själv, tränger man steg för steg in i Cohens allvar, tillika underfundighet.
Kanske allra bäst fångad i Tacita Deans Ear on a Worm från 2017: filmen visar en fågel på en elledning en god stund – tills den flyger i väg igen.
Ett annat tillfälle är, när han i en filmsekvens föreslår, att vi skall ”alliera oss militärt med USA – och sedan dra oss ur med kort varsel!” eller berättar hur han medicinerats anti-depressivt i en mängd former, därefter tillägnat sig filosofin, sedan religionen, men att ingenting hjälpte: ”livsglädjen bröt igenom, lik förbannat!”
1961, berättar han, åkte han till Kuba – för att slåss på båda sidorna.
Den enstående befrielsen i, att möta en enskild människa som orkar en dylik inkonsekvens!
Vad det konkret innebär att arbeta med känslan inser man när man drar sig till minnes hur Svenska Kammarkören inledde sin julkonsert förra året, genom att framföra de inledande raderna i Det är en ros utsprungen med en sådan skörhet, att man rent fysiskt förnam hur knoppen långsamt slog ut och därvid förstod, att kraften ligger inte i den voluminösa styrkan utan i uppfattningsförmågan av livsgåtan inifrån.
Gång på gång blir man påmind om detta, senast när Maria Fahl Vikander gestaltade Den sista gudinnan i Gatenhielmska huset i Göteborg i januari tillsammans med Kjell-Åke Rinnarv och nitade stämningar och attityder med en precision utan motstycke. Det verkar vid sådana tillfällen så självklart och naturligt alltsammans, men bottnar givetvis i en noga administrerad uppfattning om känsloläget i förhållande till en legendomspunnen släktgård, Tannervi.
Ett exempel på ett regelrätt slagsmål mellan känsla, reflektion och reaktion på tillstånden som de är framvisas demonstrativt i Helmon Solomons monolog på Folkteatern, Vi går aldrig sönder. En invandrarkvinnas envetna kamp för att mästra konfrontationen med en ny och delvis främmande livsmiljö i vårt land, som hon riskerar prata sönder i sina febrila försök att överleva med välbevarad sans. Ett förtydligande på scenen av något som hotar gå i upplösning i det verkliga livet.
Sist i denna rad av erinringsrika föreställningar och manifestationer skall nämnas en dansinstallation på Bohusläns Museum i Uddevalla, där man tvingas tillägna sig stillheten som erbjuds och ta tiden som krävs för att komma i meningsfull kontakt med nuet och med sitt eget inre. Med de närvarande i rummet, med dansarnas rörelser och konkreta tilltal, där de likt svamporganismerna under jorden (därav titeln) söker skapa förbindelser, stämningar, möten att komma varandra till hjälp genom.
Ett nådeanspråk, skulle man också kunna kalla det, eller varför inte ett avgörande ögonblick.
