De vilsegångna

Vinjettbild

[200218] Det slående med Jens Ohlins uppsättning av 350-åriga mästerdramat Misantropen från 1666, är den stora frihet med vilken pjäsen är betraktad och tagen i bruk, vilket i sin tur frigör skådespelarna som firar var sina triumfer i Folkteaterns uppsättning. (En sådan precision i skådespeleriet ser man nästan bara i biografen numera, t ex i grymt njutbara Emma, som nu är aktuell.)

I grunden molar samma tidsanda av förvirring och besvikelse som i Unga Folkteaterns Kören, vars sista föreställning jag såg samma dag i Biskopsgårdens kyrka, en pjäs där den nutidiga ensamheten tagit gestalt i en frustrerad yngling som skjutit vilt in i mångkulturell kör i arbete.

På Folkteaterns stora scen är den ensamme Alceste, här förvandlad till Alice, därmed knytande an till Lewis Carrolls Alice i underlandet (1865) och hennes vägledande Kanin (här i gestalt av både moder, förförare och gosedjur) eller varför inte till John Steinbecks Möss och människor från 1937 (filmad 1939 och 1992), där den senfärdige Lennie knyter allt hopp om framtiden till en liten förindustriell gård, där han och George skall ha kaniner de kan bry sig om:

– Och så skall vi ha kaniner, inte sant George..?

Snusförnuftige Oronte i Molières pjäs bär tydliga drag av denne Lennie, allt annat än genial, snarare senkommen och därför ofrivilligt otäck och farlig, i behov av all den medkänsla en medmänniska kan uppbringa.

– Sug kuk! diktar han, illa dåligt, och kommer på tredje plats i en poesitävling. Sug kuk!

På så sätt bollar uppsättningen med en oändlighet av associationer och anspelningar huller om buller i vårt spektrum av kulturella referenser och minnesstunder, allt från Universal Studios pampiga inledningsfanfarer till Smile-temat från Charlie Chaplins vemodiga Moderna tider (senast hört i mästerliga Joker, även den ett upprörande arbete omkring ett samhälle på glid, förljuget och maskerat).

Friheten är kungsordet i uppsättningen som gör sig gällande från början till slut. Friheten i förhållande till texten, dess alexandriner och rim (i den mån de tas på allvar eller bara faller bort helt och hållet för att ersättas av en eller annan klyscha ur dagsdebatten), som firar oavbrutna triumfer i publiken, de får allesammans en ny och annorlunda mening när de kommer till användning som av jonglörer: kastas upp och faller till golvet igen, bäst de vill.

Ändå blir det aldrig rörigt, vilket i hög grad har med den sammanhållning som skapas mellan spelarna, deras uppmärksamhet på varandra och var i spelet de befinner sig på den trappa för hierarkier de har att framträda på. Ansikte mot ansikte med publiken eller i form av skrämmande symbolladdad skuggteater i motljus.

Det är uppenbart att de beretts svängrum för infall och utspel, att de äger sina roller och det vore fel att peka ut någon enskild. Dock är det anmärkningsvärt vilket utrymme Lena B Nilsson givits att växa i teaterns senare uppsättningar, här formligen exploderar hennes groteskt uppstoppade mentor-figur (tillsammans med Sara Wikströms spetsaxlade ordförande), som därigenom även blir en utmaning för något som redan hunnit bli en jättekliché i det allmänna samtalet efter metoo och mannens förutsatta förkastlighet. Dags även för tantsnuskan att få på pälsen, medan pappan i Jonas Sjöqvists gestalt intensivt påpekar vilken bra man han är, så att man knappast undgår att fånga poängen:

so what?!

Vem är då våra dagars Alceste? Fanatiker i allmänhet, människor som märks? En eller annan övervintrad KPMLr:are – någon ’influencer’ är det knappast tal om, ingen liten Greta heller, om man skall vara helt ärlig. En frustrerad ung människa utan tvekan men först och främst är det helheten som gått åt skogen, där ingen längre rimligtvis kan orientera sig. Det är samma bild Kören ger, som får karaktär i Robert Söderbergs klockrent gestaltade hudlösa yngling i utbrott, en människa i den moderna världen det inte bara handlar om att förstå men desto mer om att förhindra uppstår. Vi kan förstå till förbannelse, men vissa utslag av splittringarna i vårt moderna nu måste vi hitta sättet att läka för att förhindra ständigt varande sår, ur vilka ingen läkning sker. Här ger SVT:s bitvis utmärkta Kalifat en hel del att tänka på, en otäck bild av vad som surrar omkring oss som vi inte omedelbart ser.

Båda uppsättningarna på Folkteatern är på så sätt djupgående och allvarliga, men roligare teater än Misantroperna får man leta länge efter. Man ges intrycket att Folkteatern just nu är ett väldigt roligt ställe att arbeta på, roligt men också utvecklande, en konstnärlig teaterscen av stor betydelse.

▪ Kjerstin Norén

Bild: Från föreställningen av Misantroperna. Foto: Mats Bäcker.

Kören
av David Greig
regi: Kim Lantz
Lundby församling och Unga Folkteatern i Biskopsgårdens kyrkorum

Misantroperna
av Jens Ohlin efter Molière
regi: Jens Ohlin
scenografi: Susanna Hedin
Folkteaterns Stora Scen

Emma
regi: Autumn de Wilde
UK/US 2020

Kalifat
TV-serie av Goran Kapetanovic
SVT 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: