[200306] Två veteraner i svensk kulturpolitik har nyligen utkommit med en bok om just denna politik. De ene av de två är Carl-Johan Kleberg, som från 1959 och nästan 40 år framåt arbetat i olika befattningar i den svenska kulturpolitikens administrativa centrum. Den andre är Torbjörn Forsell, som från 1964 till början av 1980-talet innehade olika chefspositioner i Statens kulturråd. Deras gemensamma förråd av kunskaper, insikter och minnen går knappast att övertrumfa.
Boken de skrivit är också verkligen full av allt detta. I en lång första del (mer än halva boken) går de igenom den svenska kulturpolitikens historia, med början redan på 1600-talet. I kronologisk ordning redogör författarna för innehållet i de utredningar, propositioner och andra relaterade beslut som presenterats genom åren. I ett kortare mellanstick i del två görs en utblick över internationella kulturpolitiska initiativ.
Den tredje och avslutande delen (ca 100 sidor lång) ägnas sedan åt att försöka bedöma och utvärdera resultatet av den politik som genomförts sedan den nya kulturpolitikens start 1974. Det svar författarna allra sist kommer fram till; svaret på frågan i bokens titel – Har kulturpolitiken lyckats? – är kanske en aning förbryllande för läsaren. De menar nämligen att de inte lyckas formulera något tydligt svar. Trots den ambitiösa genomlysningen av politikens utformning.
En anledning till detta tror jag kan vara bokens karaktär. Det är nämligen lättare att säga vad boken inte är, än vad den är.
Det är inte en översikt över eller sammanfattning av forskningen om svensk kulturpolitik, även om enstaka svenska forskare citeras.
Det är inte en beskrivning eller analys av kulturpolitikens historia som lägger ny kunskap till den vi redan har, även om källmaterialet är stort.
Det är inte en regelrätt, ingående och systematiskt genomförd utvärdering av politiken, även ambitionen finns och en del nedslag görs.
Det är inte en minnesbok, som inifrån maktens korridorer skildrar framväxten av politiken, tecknar konturerna av de personer som bidragit, formulerar de problem och utmaningar som förekommit eller gestaltar de konflikter som funnits, även om vi glimtvis får ta del av sådant stoff.
På så vis blir det liksom lite för mycket av ”lite av varje”. Och det är synd. Åtminstone undertecknad hade önskat en bok, som koncentrerat sig på minnesaspekten. Det är den delen av historieskrivningen vi verkligen saknar och som är helt unik för de två författarna. Och, mänskligt att döma riskerar den snart att gå förlorad. Det övriga har vi till allra största delen redan kunskap om.
Hur spännande skulle det inte vara att läsa en inifrånskildring av hur processen såg ut? Hur skeendena utvecklade sig? Hur ställningstaganden formades? Hur konflikter uppstod och löstes? Vem som drev vilka frågor? Vilka allianser som bildades? Här och där får vi alltså glimtar av sådant, byggt på interna pm och författarnas egna minnesanteckningar och annat liknande. Tyvärr alldeles för sällan och för lite och därför drunknar det i helheten.
Synd på så rara ärter.
