I allas vår gemensamma förskingring

Vinjettbild

[200404] I de stängda biografernas tid kan vi på SVT Play respektive Netflix ta del av två massiva filmkonstverk som berör judisk chassidism, en rörelse relativt samtidig med en motsvarande inom den kristna sfären, likaledes präglad av stränga regler och antimodernism, likaledes byggd på samarbete och nära grannskap, den som kallas amish.

Som ett kuriosum kan nämnas, att båda riktningarna använder sig av ett språk med anknytning till tyskan, jiddisch och pennsylvaniatyska!

Det är något av en paradox att det är ur just denna religiöst förankrade ortodoxa kultursfär, verksam på en mängd olika nivåer, som några av våra mest framträdande moderna tänkare fötts i familjer som frigjort sig från ortodoxin, främst Marx och Freud och efter dem Theodor Adorno, Walter Benjamin, Hanna Arendt, man lägger även märke till Simone Weil. Den judiska kulturen är en intellektuell kraftkälla och som i sin koncenterade kokpunkt, sin kärna, med jämna mellanrum sprängs i alla sina beståndsdelar, det är verkligen något att studera.

I de två verk jag talar om, Menashe och miniserien i fyra delar Unorthodox, är det stränghetens konsekvenser på det privata planet vi får en inblick i. Båda förankrade i New York, i kvarteren Borough Park i Brooklyn och i det intilliggande Williamsburg. En nybliven änkeman kämpar för rätten att få leva med sin son utan att behöva gifta om sig och en ung nygift kvinna, berövad varje vägledning i hur ett äktenskap skall fullbordas, är beredd att göra – och gör – vad som helst för att slippa fri ur sina bojor.

I den senare historien pekas också på en internationell rörelse av i dag av ättlingar till förintelsens offer som medvetet söker sig tillbaka till Berlin, där de hoppas kunna skapa ett modernt sätt att leva, på andra sidan ortodoxin de flyr. Det är riktigt intressant, eftersom chassidismen själv, ofta namngiven efter de orter där den uppstod (i Unorthodox satmar-chassidismen efter den ungerska staden Szatmárneméti, på jiddisch Satmar efter gettot Satu Mare, i dag en stad i Rumänien), också fötts ur ättlingar till förintelsens offer, här finns sannerligen att gräva i.

En dynasti av rabbiner med namnet Teitelbaum har anfört utvecklingen efter andra världskrigets slut och i varje privat övervägande har chassiden att rådfråga rabbinen och kulturen upprätthåller på så sätt en i västerländska ögon horribel kontroll över den enskilde, lika sträng som det virus som för närvarande slagit klorna i oss, vi som trodde oss så fullständigt råda över vårt eget öde.

I båda verken är det den folkliga sången som förlöser handlingen. I Menashe i form av en barnvisa som rör sällskapet vid minneshögtiden över den avlidna hustrun och bekräftar samhörigheten mellan far och son, i Unorthodox i form av en explosiv vokal utlevelse från den unga kvinnans sida, i en fri form som passar hennes egen röst, och som slutgiltigt nitar hennes nya tillvaro i moderns närvaro.

Den moder, som samma ortodoxi en gång försköt från gemenskapen i Williamsburg varför hon tog sin tillflykt till Berlin, filmen handlar också om hur en mor och en dotter hittar tillbaka till varandra eftersom de begåvats med samma frihetslängtande själ. Målsättningen med sången var för den unga kvinnans del att vinna inträde vid konservatoriet, där hon nu också förälskat sig i en av sina studiekamrater.

Filmen är m a o ett knytnävsslag mot det arrangerade äktenskapet och Shira Haas ger kropp och själ till en närmast anorektisk liten varelses obetvingliga viljestyrka och osvikliga blick. Som ett väsen från den yttre rymden är hon oangripbar för brutaliteten i spökena ur det förflutna.

Jag behöver inte tillägga, att båda filmerna är rent mästerliga, omistliga och det ger ytterligare dager åt dem att samtidigt kunna ta del av en nyligen utommen diktsamling som Debora Fogels Tomma gator och gula lyktor, där man läser:

Varför gå vidare
till en annan kropp med händer och fötter.
Solen är en kropp. En het. Och den drar fram över gatorna.

Eller denna blick på konsten versus livet:

Ända ner till marken faller hästlockar
av brun sten och vit marmor
liknar doriska och joniska kapitäl.
Men benen är fyra hårda kolonner.

Bredvid dem gamla gudatempel
likt åldrade ekar
med rester av murar och blinda torsor.
Åh, hjälplösheten hos gamla tempel
hos torsor med avhuggna händer
hos blinda hästar med lockiga manar…

Fogel använde också jiddisch, vilket det ligger en frihet i. Jiddischkulturen är inte statsbunden (Israel) utan komsopolitisk. Fogel ville använda språket som ett vilket som helst konstmaterial, som målaren färgerna. Inte strängt logiskt utan sinnesutvidgande, inte begränsande, inte bara styrt av förnuftet.

Att hon här introduceras för första gången på svenska, i urval och tolkning av Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer, är en bragd.

Och för att prata om något helt annat: en svensk nyligen utkommen diktsamling, där orden på samma sätt finner sitt eget, självständiga liv i den litterära kontexten, bortom den i vanlig mening logiska tanken, är David Vikgrens Materialvägensägen, som utkom förra året. Du träder ut i ett äventyr, som aldrig tycks ta slut, kanske kunde man knyta ihop säcken där – allt det i sinnelaget som är gränslöst, evinnerlig, outtömligt, det är vad alla de verk som här berörts handlar om.

▪ Kjerstin Norén

Bild: Ur filmen Unorthodox.

Menashe
regi: Joshua Z Weinstein
SVT Play till den 12/4

Unorthodox
efter en roman av Deborah Feldman
regi: Maria Schrader
Netflix 2020

Tomma gator och gula lyktor
av Debora Fogel
Ellerströms 2020

Materialvägensägen
av David Vikgren
Teg Publishing 2019

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: