Vårt liv som rovdjur

Vinjettbild: Lina Gustafsson

[200410] Vi lever tillsammans i Världen, tillsammans med en massa överenskommelser om vad vi anser vara sanningar. Det finns oskrivna regler om vad som kan betraktas som sant i en given civilisation. En kultur definieras av de berättelser som ska försanthållas. Människans är ett djur som existerar i dialog, som definieras av den berättelse vi finns inom, som vi råkar födas in i.

De flesta av dessa berättelser är så djupt förankrade i våra sinnen, våra skapade identiteter, att vi inte ens kan se  dem om vi försöker. Det är sagor, men vi väljer att tro på dem för det har vi lärt oss sedan barnsben. Som barn tror vi också på Tomten, men det är helt accepterat att vid en viss ålder sluta tro, därför det ingår i berättelsen. Om däremot någon som vuxen på fullt allvar skulle deklarera att de tror på jultomten så kommer de att förlöjligas eller spärras in.

Jag har läst en bok. Nej, den är inte en vetenskaplig rapport som slutligen tar död på myten om jultomten. Den aktuella boken är något mycket värre, på ett skamlöst sätt lyfter den fram det faktum att köttet på våra bord en gång har tillhört ett annat djur än oss, det har suttit fast på deras kroppar och varit vitala delar i dessa individers stund på jorden. Dessutom har ofta denna stund varit en pina från födsel till slakt. Lina Gustafsson har skrivit boken “Rapport från ett slakteri” där hon rapporterar om sin tid som anställd veterinär vid ett stort grisslakteri.

Vi får följa författaren när hon tar anställning som veterinär på livsmedelsverket med ansvar för kvalitet i livsmedelsproduktionen för konsumenternas hälsa och djurens bästa som det tydligen står i Livsmedelsverkets standardannons när de söker veterinärer. När hon lägger fram denna rapport så bryter hon ett tabu i vår berättelse.

Hon drar av täckningen och låter oss köttkonsumenter se hur det verkligen ser ut, hon visar och gör det tydligt att det finns en koppling mellan salamikorv och kvävning av grisar i koldioxid. Den saftiga kycklingfilén har en gång suttit på en sex veckor gammal kyckling som levande hängts upp i fötterna för att bli dekapiterad av en sågklinga. Om vi ska kunna ha det mysigt på fredagarna, och resten av veckan med för den delen, så är det inskrivet i vår berättelses regler att vi inte ska prata om det. Vi ska köpa vårt kött i fina paket, skivat och datummärkt och med ett recept på hur just denna delen av det döda djuret ska lagas till.

Lina Gustafsson ger mig som aldrig satt min fot i en slakteri en bild av hur det verkligen går till när djur samlas ihop för att dödas och sedan ”förädlas” för att hamna på våra tallrikar. Boken är skriven i dagboksform och jag kommer på mig själv med att trubbas av allt eftersom dagarna går, precis som författaren berättar att hon gör. Det som gör mig väldig illa till mods i de första tio kapitlen, får mig nästan att gäspa av monotonin som hela tiden återkommer i berättelsen i den senare delen av boken. Det blir monotont att döda dag efter dag, år efter år.

Boken utger sig för att vara en rapport och det är just vad den är. Den återspeglar monotonin på slakteriet, för dem som arbetar där, den visar hur lätt det är att trubbas av och glömma att det man jobbar med är att döda levande varelser för att andra människor ska kunna äta sig mätta. Det är troligen helt nödvändigt att göra det för att stå ut. Boken lämnar mig med en känsla av ett konstaterande, så här är det, så här fungerar det.

Lite som när barnen på julafton skriker ”det är pappa som är jultomten” och han svettig och besviken drar av sig tomtemasken och låter illusionen falla till golvet. På samma sätt som att Tomten egentligen är en lönnfet byråkrat med för mycket glögg innanför västen så är sanningen den att vi håller djur som slavar, låter dem få oanständigt korta och dåliga liv innan vi som en sista förödmjukelse dödar dem och vänder dem ut och in och slutligen äter upp dem. Kanske i botten på ett tacoskal framför Let’s Dance eller under ett par skivor inlagd gurka på mörkt rågbröd. Jag tycker du ska läsa Lina Gustafssons bok, gärna tillsammans med barnen så kan de gå in i livet med en lögn mindre att bära på.

▪ Thomas Wennersten

Bild: Lina Gustafsson. Foto: Viktor Gårdsäter.

Bokomslag
Lina Gustafsson
Rapport från ett slakteri
Natur & Kultur 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: