[200424] På scenen är berättelsen om Göteborgs teater- och musikliv under hundra år. Det är en både initierad och underhållande skildring, som förhoppningsvis finner många läsare bland kulturintresserade göteborgare men också i vidare kretsar där en samlad bild av hur scenkonstkulturen vuxit fram och utvecklats i staden kan bli en värdefull kunskapskälla.
Boken ingår i projektet Hundra år i Göteborg, som initierats av Gudrun Nyberg, pensionerad läkare med starkt historieintresse. Hon är också medförfattare i boken, där hon skriver om musikteaterns utveckling under den tid fram till 1990-talet då Stora teatern var spelplatsen för opera och operetter, och för en gryende dansteatertradition. På scenen är den nionde boken i serien, som bland annat behandlat ämnen som medicinhistoria, författarliv, konstnärsliv, lärande och bildning och idrott.
Som medredaktör till På scenen har Gudrun Nyberg haft Göteborgs-Postens teaterkritiker Lis Hellström Sveningson, som också medverkar med artiklar om Stadsteaterns utveckling och om hur dansteatern kommit till uttryck, både vid institutioner som Stora teatern och Göteborgsoperan, och i den spännande fria danskonstverksamhet som på viktiga sätt bidragit till stadens kulturella identitet.
Den kan ju ligga en viss ironi i att en bok av det här slaget utkommer i en tid då teater- och musiklivet är ställt på coronopaus eller söker sig fram på hittills oprövade digitala stigar. Kanske, förhoppningsvis, kan den för några bli informativ förströelse i den sociala distanseringen. För en del erbjuder den rika tillfällen för återblickar på upplevelser som berikat livet. Som all god historieskrivning pekar den också framåt, vilka var misstagen, vad är värdefullt och omistligt, hur undviker man att fastna i gårdagens debatter?
I bokens inledande kapitel skriver litteraturvetaren och teaterkritikern Tomas Forser översiktligt om Stadsteaterns historia, från det att verksamheten flyttade dit från Lorensbergsteatern på 1920-talet. Han betonar den förste chefens, Per Lindbergs, betydelse för de första estetiskt formativa åren, och han lyfter fram scenografen Knut Ströms under decennier viktiga roll för den expressionistiskt kraftfulla och egensinniga scen- och kostymbild som präglade teatern.
Forser lyfter också fram bildandet av Angereds teater, då en djärv satsning för att ta högkvalitativ scenkonst ut till förorten, och där bygga upp inte ”bara” en teater, utan också en kulturell och samhällsorienterad kulturmiljö. Tomas Forser var tillsammans med regissörerna Ragnar Lyth och Peter Oskarson författare till det ”manifest” som på 1980-talet pläderade för en programmatisk förnyelse av Stadsteaterns verksamhet. Det hade stöd av teaterchefen Mats Johansson, men fälldes av en estetiskt korkad och konservativ borgerlig politikerkår.
Stadsteaterns historia, med utgångspunkt i vilka chefer som lett institutionen, är ämnet för en artikel av Lis Hellström Sveningson. Här framträder tongivande gestalter som Karin Kavli och Mats Johansson, och deras repertoarval och estetiska överväganden lyfts fram. Mats Johanssons tid präglades av ett mycket framgångsrikt samarbete med den finske regissören Ralf Långbacka, vars Brechtuppsättningar hör till höjdpunkterna i teaterns historia. Det var också under hans tid som gruppteatern kring Kent Andersson, Lennart Hjulström, Ingvar Hirdwall, Birgitta Stahre och Marian Gräns växte fram. Den satte sin prägel på teatern med pjäser som Flotten, Hemmet och Sandlådan. De kollektiva arbetsformerna där alla var medskapare blev vägledande för teaterverksamhet över hela landet, och perioden hör inte bara till Göteborgs utan till landets teaterhistoriskt viktiga.
Här finns inte utrymme att närmare presentera bokens alla kapitel, men jag vill gärna betona hur oerhört väl genomarbetat, informativt och stilistiskt njutbart Magnus Haglund skriver om stadens musikliv. Det är en bedrift att på ett relativt begränsat utrymme kunna ge en så fulltonig bild, där så mycket ryms, från de stora operauppsättningarna till sextio- och sjuttiotalens pop- och proggkulturer. Magnus Haglund har också gjort ett antal intervjuer som underlag för artikeln, och jag fäster mig särskilt vid den välförtjänta uppmärksamhet som Bernt Andersson får. Han som tillsammans med sitt sammansvetsade musikergäng burit fram så många minnesvärda föreställningar, både på Backa teater och på Stadsteatern.
I Lis Hellström Sveningsons kapitel om dans finns ett avsnitt med rubriken Ett unikt perspektiv. Här lyfter hon fram den kulturgärning som tecknaren/konstnären Brit Swedberg under flera decennier utövat genom att i tidningen GT illustrera dans och teater med sinnlig kraft och dramatisk formkänsla. Så fint.
