Hur doftar Sverigedemokraterna?

Bild: Pontus Mattsson

[200425] Många är nyfikna på att få veta mer om Sverigedemokraterna. Hur ska man se på partiet? Ett gäng nazister som drömmer om Tredje Riket 2.0, ett populistiskt missnöjesparti eller ett alldeles vanligt parti som som är lösningen på alla förändringar som Sverige befinner sig i? Nu kommer en bok som försöker reda ut begreppen.

Vid första anblick är SD enkelt genomskådad. Sprunget ur en gammal nasserörelse på dekis, liksom det parti var som Hitler tog över i München. I SD:s fall var det en handfull studenter som träffats i Lund som snart tog ledningen. De insåg snabbt att rakade slagskämpar i bomberjackor inte var något vinnande koncept för att nå maktnivåer och därför snart började omorientera sig. Även efter inträdet i Riksdagen ertappades tre ledande personer i partiet med järnrör och främlingsfientliga påhopp. Processen att städa upp inom partiet var dock påbörjad.

Men stödtrupperna, supportrarna och de som röstat på SD har fortsatt att härja på sociala medier. Tongångarna har stundtals varit hotfulla. Därför var det inte oväntat att flera flyktingläger har stuckits i brand. Men detta förklarar på intet sätt varför SD som parti har vuxit. Det är snarare andra samtidiga rörelser som fått fart på SD:s röstetal i val efter val. Här blir bilden och analyserna dock lite spretiga både här och på andra håll.

Bilden av SD är kanske trots allt inte så enkel att beskriva. Partiet jobbar uppenbarligen hårt för att bli accepterad som ett vanligt parti, med huvudfokus på invandring och kriminalitet. De hävdar att de har många invandrare som medlemmar. Ändå är kärnan i invandrarpolitiken skillnaden mellan ”vi och dom”. Den kärnan kan formuleras på många sätt. ”De” har en annan kultur och kan aldrig bli likadana som ”vi” och bör därför återvända till varifrån de kom. ”De” är mer kriminella än svenskfödda och ”de” våldför sig på ”våra” flickor och kvinnor. ”De” tvingar sina kvinnor att dölja sig för omvärlden. Det främmande skapar osäkerhet, trots att många av oss bejakar just det när vi är på utlandssemester.

De flesta som strömmat till SD kommer från traditionella sossefästen, vilket naturligtvis smärtar alla som står till vänster. Vad har då Pontus Mattsson att bidra med i sin bok In klampar Jimmie.

Pontus Mattsson har jobbat på Sveriges Radio som politik reporter och även på Sveriges Television i många år och där haft tillgång till många politiker för intervjuer, vilket exempelvis resulterat i denna bok. Kanske han kan ge lite fördjupande förklaring till fenomenet Sverigedemokraterna?

Det är ingen veckotidningsberättelse vi får oss till livs. Av bokens tre hundra sidor handlar de första två hundra om intervjuer med medlemmar som har blivit besvikna på de gamla trötta partierna – inget av de etablerade partierna undgår att få sina avhoppare till SD. Inte för att det vore ointressant att veta varför alla andra partier är så dåliga, men det blir aldrig klart utom att allt blir så klart när de motvilligt förstått att ljuset finns hos SD. Som läsare blir man inte övertygad av denna malström av intetsägande argumentationer. Det hela påminner lite om svadan hos proster inom Livets Ord. Eller hos medlemmar i vänstersekten Kfmlr på det glada 70-talet. ”Är du inte för så är du emot” hette det då.

Först in den sista delen av boken blir det intressant läsning, då Pontus Mattsson närmar sig partieliten. Länge har partiet kunna segla på opinioner utan att behöva ta ansvar för något. När de nu har vuxit sig så stora att de hamnat i kommunledningen på flera håll, har vi fått möjlighet att syna partiet lite närmare.

I Sölvesborg har sambon till Jimmie Åkesson, Louise Erixon, medverkat till en omläggning av kulturpolitiken. Nu ska offentlig konst vara ”trevlig” och skapa positiva känslor. Vilket antagligen betyder konst utan förnyelse. Varning för förnyelse anbefalles. För det som idag är en totalt harmlös vattenfontän på Stortorget i Örebro väckte starkt negativa känslor för femtio år sedan när den anlades. I folkmun döptes den till Aronssons likkista, efter den store kommunalpampen. Det som idag uppfattas som harmlöst har ofta varit kontroversiell konst när den en gång visades. Idag har Örebro en biennal med skulpturer på offentliga platser, vilket uppskattas brett bland örebroarna.

Många betraktar ändå kommunpolitiken under SD-styre som ett prov på vad partiet vill åstadkomma med rikspolitiken. När Pontus Mattsson beskriver politiken på riksdagsnivå handlar det mycket om det politiska spelet. Som frågan om att bilda ett konservativt block med SD, M och KD. Är det en möjlig konstellation om moderaterna blir mindre än SD? Hittills har man obekymrat ändrat ståndpunkter i frågor som när man får göra abort och om privatisering av skolan.

Intressanta frågor, förvisso, men de ger inte någon djupare förståelse av fenomenet SD. Flyhänt skrivet av Pontus Mattsson, men man känner alltför väl igen sättet att attackera politik från nyhetssändningarna i TV som vore det en charader.

Vilka förskjutningar på en skala med höger–vänster har skett sedan slutet av 1970-talet? Hur ska man förklara att många ur arbetarklassen attraherats av SD? Vad betyder förändringarna inom produktion för tillverkningsindustrin och datoriseringen inom samhällets organisation? Varför har klassklyftorna vuxit och hur förändrades det politiska fältet? Vilka är krafterna som är verksamma inom jämställdhetsfrågorna och var finns barnperspektiven? Många är de frågor som skulle kunna ge en doft av SD, men som saknas i denna bok.

▪ Christer Wigerfelt

Bild: Pontus Mattsson. Foto: Mattias Christensen.

Bokomslag
Pontus Mattsson
In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken.
Carlssons 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: