Ett demokratiskt kunskapande i nätverkssamhället

Ägarsymbol

[200702] Den folkliga demokratiseringen som internet faktiskt medfört har således inneburit att också samhällets skuggindivider har hittat varandra och också hittat nya vägar att sprida sina hot, sitt hat, liksom sina inhumana tankar och ideal. Ett allmänt missnöje med samhällets elit får där ta sig alla möjliga reaktionära och konspiratoriska uttryck.

Inte minst har det utvecklats ett motstånd mot kulturradikalernas förändringsambitioner och deras förakt för det lilla ”småborgerliga” familjelivet och småföretagsamheten.

Antielitismen har genom internet också kunnat få en globalt organiserad påspädning från dem som har stora ekonomiska resurser, alltifrån skumma auktoritära regeringar, privata stiftelser, till tankesmedjor och genom av dem finansierade ”influencers”. Inte minst kommer påspädningen från skrupelfria fossilkapitalister och något så motsägelsefullt som högernationalistiska libertarianer.

Jag vill som motkraft hävda det samhälleliga lärandet och kunskapandet som grundval för reellt fungerande demokratier. Det skulle bland annat kräva en tydligare skiljelinje mellan kraven på saklighet och kraven på opartiskhet för alla media. Det som kan prövas vetenskapligt eller praktiskt ska ha företräde framför ej underbyggda åsikter; att neutralitet i konflikter betyder att medier ska göra avkall på sina krav på vederhäftighet. Visserligen är det viktigt att lyssna på alla de olika perspektiv på tillvaron som utvecklats, men det innebär inte att allt tyckande är av samma värde. En sådan skiljelinje är otydlig i de demokratibeskrivningar jag funnit. Med ett sådant krav blir både ”fake news” och ”fake facts” tydligare brott mot vår demokrati. Med ett sådant krav uppdagas också många möjligheter att stärka demokratin i praktiken.

Vetenskap och forskning har självklart en viktig plats i alla demokratiska lärprocesser, men det är inte tillräckligt. All forskning är finansierad och därmed faktiskt mer eller mindre styrd av sina finansiärer, oavsett om dessa är offentliga eller privata ägarmakter. Det får inte föranleda oss att tona ned värdet av forskning och vetenskap, men ett källkritiskt tänkande är nödvändigt även i relation till etablerade vetenskapliga sanningar.

Strategin för dessa mörkade makter är tusentals tankesmedjor med många olika destruktiva idéer som fokus. Det är en grundtanke att sprida resurserna till allt som motverkar ett demokratiskt kunskapande. Det innebär också att en mobilisering av alla slags tokorganisationer stöds, ofta med det gemensamma draget att de hävdar konspirationsteorier som förklaring till att viss vetenskap och kunskap fått genomslag i samhället. Strategin förutsätter den detaljerade information som de sociala medierna samlat in. Med dess hjälp kan de nå ut till de enskilda människor som kan vara mottagliga för misstänksamhet och har utvecklat en brist på tillit till ”eliten”. Konspirationer och konspirationsteorier frodas som aldrig förr i den myllan.

Roger McNamee går i sin rätt nya bok, Zucked. Waking up to the Facebook Catastrophe, in på (s 243ff) hur Facebooks huvudägare och VD, miljardären Mark Zuckerberg medvetet låter sitt i stort sett privat ägda företag urholka demokratin överallt där Facebook nyttjas. Som grund för sin analys utgår McNamee från demokratins fyra pelare enligt Stanfordprofessorn Larry Diamond. Det finns många liknande punktlistor med nästan samma innebörd, men denna är dock en av de bättre:

1. Fria och rättvisa val.
2. Aktivt medborgerligt deltagande i samhällslivet.
3. Skydd av mänskliga rättigheter för alla medborgare.
4. Lagen ska gälla och tillämpas lika för alla medborgare

När McNamee sedan noggrant går igenom hur Facebook fungerar, finner han att företagets verksamhet bryter mot alla dessa fyra grundpelare. Det är allvarligt! Det finns dock två mycket allvarliga svagheter med denna lista. En seriös analys av de sociala mediernas relation till demokratierna kräver för det första att vi överskrider listans nationella begränsning. För det andra att vi i listan lägger till det samhälleliga kunskapandet i dess globala funktion. Dessa två pelare för en fungerande global demokrati har jag inte funnit i någon av de andra listorna jag sett.

För att förstå hur de sociala medierna kan utnyttjas globalt i den omfattning som det görs av antidemokratiska krafter idag, bör vi se hur de sociala mediernas centrala stordatorer arbetar. För att vi som användare ska hitta det som intresserar oss mest har de skapat urvalsalgoritmer som utgår från de ”likes” vi får av ”vänner”. Detta innebär att allt som skapar uppmärksamhet och reaktioner prioriteras. Vill du att ditt budskap ska bli synligt gäller det att få så många reaktioner som möjligt av så många som möjligt. Då lyfts också sådant fram som väcker ilska eller upprörda känslor. Det gynnar osaklighet, påhittade historier och inte minst sådant som pekar ut ”eliterna” som om de samordnat ligger bakom allt ont i världen.

För de med mycket pengar kan algoritmerna sättas igång med riktade ”annonser”, helst då parat med några ”bottar”. Bottar är ett slags datorrobotar som kan placeras var som helst i världen. Helst i länder där de inte är åtkomliga. Deras uppgift är att massproducera påhittade inlägg och reaktioner. I sin tur leder de till likes i en enorm skala. Detta är mycket effektivt dels inför demokratiska val runt om i världen, men också för att bygga upp klimatförnekelse och allmänt miljömotstånd.

De sociala medierna ingår liksom internet i de globala kunskaps- och lärprocesserna genom sin funktion, men utan att någon egentligen har ansvaret. Facebook och Google avkrävs visserligen ännu mycket ineffektivt ett begränsat ansvar inom ramen för USAs donationsberoende demokrati, men tycks då stå helt ovanför alla andra nationella demokratier. Framför allt intervenerar amerikanska och ryska oligarker i valprocesserna överallt där de superrika har intressen. Kina och Saudiarabien börjar alltmer ta plats i detta fält av interventioner. I Europa har högernationalisterna fått omfattande både praktiskt och kunskapsmässigt stöd från såväl enskilda finansiärer som av dem finansierade fonder.

Bland de amerikanska miljardärerna kan man urskilja två vitt skilda typer som lägger sig i och styr i de demokratiska lärprocesserna långt utanför USAs gränser. Den första kategorin är den mest uppmärksammade i klimatdebatten. De är fossilkapitalisterna som systematiskt och mycket effektivt agerat för att sprida klimatkrisförnekelse. På mitt collage ovan har jag förutom Mark Zuckerberg, Facebooks, WhatsApps och Twitters stormogul, valt att lyfta fram tre hårt agerande miljardärer som lyckats mycket väl i sitt uppsåt att sprida tvivel och samtidigt stödja auktoritära nationalistiska krafter.

Här finner vi den kapitalist som metodiskt agerar i bakgrunden för Trump. Det är Robert Mencer som bland annat ligger bakom webbplatsen Breitbart. Han försöker göra sig och sitt inflytande helt osynligt. Symptomatiskt nog finns bara ett fåtal foton på honom på nätet. Jämte honom lyfter jag fram Rubert Murdock, australiensare som inte bara är storägare av media där. Han äger dessutom Fox News, som basunerar ut stöd till Trump och hans totala klimatkrisförnekelse. Här finns även fossilkapitalisterna David Koch, numera avliden, som tillsammans med sin bror Charles tidigt blev mycket viktiga finansiärer av systematisk och framgångsrik klimatkrisförnekelse. De är mångmiljardärer som satsat mycket stora pengar på alla möjliga skumma organisationer. Stora resurser sammantaget, men det är inte svårt att föreställa sig hur lite en samling tokar behöver var och en för att upprätthålla och sprida sina idéer. Att exempelvis ’plattjordingar’ har råd och möjlighet att ha fast anställda och genomföra stora konferenser kostar de superrika ytterst lite. Det är synnerligen effektivt i ett antidemokratiskt syfte. Hur mycket dessa supermiljardärers brottsliga satsningar har betytt för dagens bedrövliga världsläge kan inte överskattas.

Mot dessa knösar brukar de ’goda’ miljardärerna ställas. Jag har valt ut fyra här, också de amerikaner. De är uttalade förkämpar för ett humanistiskt och demokratiskt samhälle. De pekar ut klimatkrisen och satsar också de en hel del av sin förmögenhet på klimatfrågorna.

Högerkonspirationernas huvudfiende är Georg Soros som nu satsar 10 miljarder dollar på ett universitet som öppet formerar sig mot auktoritära regimer och för klimatkampen. Något liknande har också Jeff Bezos, Amazons ägare, nu gjort, även om det inte framgår hur dessa miljarder är tänkta att användas.

Världens nionde rikaste är Michael Bloomberg, med sitt mediahus, som nyligen satsade någon miljard på att själv bli demokraternas presidentkandidat. Vad han egentligen anser har dock avslöjats något i ett tal där han stödjer storbankerna och kritiserar alla så kallade progressiva.

Bill Gates känner väl de flesta igen som filantrop tillsammans med sin hustru. Men vad han gör privat har inte synliggjorts alls. Han har beställt en yacht i superlyxklass. Den drivs visserligen med flytande väte, men som privat leksak för 650 miljoner dollar är det en mycket skrämmande företeelse, också i sin estetiskt uttryckta omänsklighet. Jämför med äldre lustjakter.

Gemensamt är att de i stort tycks vara positiva krafter, men det är ju på intet sätt en demokratisk verksamhet som de bedriver. Som privata ägare blir de en del av ett auktoritärt system, där även deras klimatkamp blir en privatsak.

Naturligtvis sysslar de alla med finanskapital och skatteflykt för att fortsätta att berika sig. Det är inte ens möjligt att få någon egentlig insyn i deras satsningar. Det är inte dessa som primärt ska anklagas för ekocid, förstörelse av våra livsförutsättningar på jorden, men de bidrar i praktiken till demokratins försvagning också i de sammanhangen. De gör det anslående för klimatkrisförnekarna till höger att kunna peka ut klimatengagemang som en konspiration initierad av en liten elit.

Ur den synpunkten är det inte minst viktigt att ta reda på mer om vad dessa ”goda” kapitalister egentligen syftar till med sitt stöd för att rädda klimatet och till antiauktoritär demokratisk verksamhet. Deras till synes vällovliga satsningar behöver granskas mycket noga ur både demokratins och klimatkrisens perspektiv.

Nätverkssamhället kom för en period att ligga till grund för nya globala drömmar om en öppen demokratisk värld, där alla får tillgång till kunskap och sammankopplas med världens alla progressiva sociala rörelser. Till viss del besannades detta, samtidigt som anonymiteten och platslösheten på internet gav utrymme för de med stora ekonomiska resurser att närapå osynligt underminera demokratin och bland mycket annat skapa en bred grogrund för klimatkrisförnekelse.

Ska en nätverksbaserad demokrati kunna komplettera våra fysiska möteskulturer, förutsätter det att komplexiteten i de vardagliga ansvarsrelationerna bejakas systematiskt och institutionaliseras. Det räcker inte att som i Skottlands återförstatligade sjukvård deklarera att den ska drivas kollaborativt; att finansiärer, ledning, läkare, vårdpersonal, patienter och anhöriga kan lägga sina ord med i laget. (Källa tidningen ETC, 21 jan 2020) Denna samhälleliga komplexitet bör också i lag institutionaliseras som de olika intressenas rättigheter och skyldigheter, såväl på nätet som i vårt platsbundna vardags- och arbetsliv.

Ett komplext modernt samhälle måste vila på en vittgående arbetsdelning. Det innebär att alla inte självklart delar samma upplevelser och erfarenheter. Det innebär att kunskap inte växer fram naturligt som en gemensam och delad storhet, som något som alla hyser tillit till. På grund av pågående samhällsförändringar måste dessutom hela tiden nya upplevelser och händelser tas med i ett brett lärande.

De processer som syftar till att vi ska kunna arbeta och handla rationellt och globalt, inte bara i det privata, utan också tillsammans kan beskrivas som samhälleligt kunskapande. Ett just nu pågående globalt lärande är om det nya Coronavirusets hantering. Denna kris berör alla och kräver en mobilisering av många kunskapsområden. På så sätt liknar den klimatkrisen som verkar mer långsamt, men har långsiktigt mycket allvarligare konsekvenser, som smyger sig på oss.

Byggandet av kunskap är en gemensam samhällsprocess som borde lyftas fram väldigt mycket mer. Denna process är avgörande för alla demokratier. Detta visar sig framför allt i den destruktiva betydelse som ”fake news”, ”fake facts” och olika konspirationsteorier fått inte minst i de sociala medierna.

En organiserad strävan i riktning mot ett globalt kunskapande och samhälleligt lärande kan öppna för ett genomgripande politiskt nytänkande. Detta nytänkande skulle visserligen kunna bygga vidare på folkbildningstraditioner, men själva ordet folkbildning kan leda oss att tro att en sådan strävan handlar om att lära folket det vetenskapen och de etablerade professionerna funnit vara sant.

Det förutsätter emellertid en pedagogik som ger studenterna plats, utan att lärarna fråntas sin auktoritet utifrån deras grund i utbildning och yrkeserfarenhet. Jag har valt att benämna detta förhållningssätt erkännandets pedagogik, med inspiration från Axel Honneths bok Erkännande. Alla behöver bli sedda och erkända för den de uppfattar sig vara. Alla behöver mötas av intresse och respekt för allt det man har i bagaget. Det belyser vikten av ömsesidig respekt och nyfikenhet i lärsituationerna. Att erkänna de andas livserfarenheter är precis lika betydelsefullt när det rör barn och ungdomar med deras mer begränsade livshistoria.

All arbetsdelning och alla skillnader i erfarenheter som olika uppväxtmiljöer resulterar i förutsätter ett ömsesidigt lärande. Ett medvetet brobyggande med ett erkännande av såväl sin egen som den andres bakgrund utgör nödvändiga förutsättningar för en konstruktiv komplex gemenskap.

Honneth avslutar sin bok med att propagera för ”den erfarenhet som alla samhällsmedlemmar skulle kunna göra tillsammans om de blott vore kooperativt relaterade till varandra genom en rättvis arbetsdelning”. (s 204) En kunskapande demokrati ställer därmed krav inte bara på en erkännandets pedagogik utan också på en därmed sammanhörande respektfull och rättvis global arbetsdelning.

▪ Lars Jadelius
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: