Portugisisk kultur bortom klichéerna

Vinjettbild: Henrik Brandão Jönsson

[200811] Om Portugal är kunskapen ofta pinsamt tunn härhemma. Cristiano Ronaldo och pensionärer som vill maxa sol och minska skatt, brukar ofta komma upp. Andra gillar portvin och har lyssnat på lite fado också. Få tänker på att portugisiskan är världens sjätte största språk och att landet utgjorde motor i de upptäcktsresor som kom att förändra världshistorien, på gott och ont.

Från spelparadiset Macao utanför Kina, via Goa och Angola, till Brasilien sträckte sig en gång det portugisiska imperiet där solen aldrig gick ner. Portugisiska äventyrare och upptäckare, som Vasco da Gama och Henrik Sjöfararen, öppnade nya handelsvägar och åstadkom kulturmöten, inte sällan med mänsklig exploatering som följd. Så här finns mycket hegemoniskt och kolonialt barbari att ta upp. Sådant som är allmänt känt, men tål att upprepas.

Henrik Brandão Jönssons nyutkomna bok Där solen aldrig går ner tecknas en grym, underhållande och intresseväckande bild av det portugisiska (eller lusofona) imperiet, dess historiska utbredning och dess uttryck idag. I skildringen byggs en tematisk bro mellan sorg och synd. Närmare bestämt bär varje kapitel titel från en av de sju kristna dödssynderna.

Först ut är indiska Goa, där övervintrade hippies, ryska turister och foodies tävlar om att frossa loss. Här finns fortfarande en levande portugisisk kultur, uppblandad med den indiska och den globala, ett arv som idag hotas när det indiska regeringspartiet BJP-partiet flyttar fram sina hindunationalistiska positioner. Så gårdagens globalism sinar.

I Moçambique är det istället vällusten som dominerar. En utbredd sexturism som riktar sig till både män och kvinnor. Vid stränderna vimlar det av beach boys och beach cats, lokalinvånare som upplåter sina kroppar till rikare personer, med pengar och gåvor som smörjmedel. Här finns hela gråskalan från semesterromans till regelrätt prostitution, men en ekonomisk logik dikterar villkoren.

I Macao regerar girigheten, eller närmare bestämt speldjävulen. Ingen annan plats i världen är så tätbefolkad och omsätter så mycket pengar. Macao har sedan länge gått om Las Vegas, i omsättning och vräkighet. Hit kommer de kinesiska och asiatiska eliterna och spelar, precis som miljontals andra som hoppas på en lycka som ytterst sällan slår in. Varje år besöks den lilla ön av 38 miljoner turister, många kommer bara över dagen. Officiellt spelas det för 367 miljarder årligen här, men vederhäftiga utredningar pekar på fyra gånger högre belopp. För ett avancerat skatteundvikande frodas i dagens råa globalkapitalism och rikedomsvurm. Det betyder siffror 30 gånger högre än FN:s årliga budget. Resurser som rasar ner i spelindustrins mörka hål och kasinomiljardärers ofantliga fickor. Mest av allt skapar de förtvivlan och ödelagda liv hos spelmissbrukare och deras familjer.

I kapitlet om Östtimor hamnar självständighetskampen i fokus, medan den portugisisktalande oljestaten Angola utmärker sig för att vara både våldsam, korrupt och repressiv. Bortsett från Norge samsas olja och demokrati illa. Mest skapas välstånd åt några få och misär åt flertalet. I Angola är klyftorna avgrundsdjupa och förtrycket konstant. Miljardärerna slår dövörat till de miserablas nödrop, den korrupta tvångsmakten tystar de kritiska rösterna.

Näst sista kapitlet ägnas Brasilien, författarens hemvist sedan snart två decennier tillbaka. I hemstaden Rio har författaren blivit rånad ett flertal gånger, men uppskattar paradoxalt nog ändå den skönhet och charm som präglar staden och dess avspända och njutningslystna invånare, cariocas. Lättjans läromästare.

Här finns också avgrundsdjupa sociala klyftor, korruption och våld. I Brasilien är arvet efter kolonialismen och slavhandeln tydligt. I landet är det fortfarande de vita som styr och de färgade som tjänar, ett mönster som återigen växt sig starkare med Bolsonaros regim. Här skärskådas de dominerande klassernas vräkigt korrupta livsstil. Författaren skräder inte med orden; han menar att ”Bolsonaro ljugit, levt på skattemedel i hela sitt liv och häcklat den svarta befolkningen”, men ändå valts till president. Återigen ser vi ett bakslag som liknar Trumps USA eller det bland andra högerpopulister runt om i världen.

Ett mörkt tyngande kolonialt arv med slaveri och orättvisor präglar länderna som Brandão Jönsson skildrar. Ingenstans finns stark och stabil demokrati, överallt finns misär och skavande orättvisor. Bara Portugal själv har en fungerande demokrati, även om samhället varit ansatt av kriser och vägen från Nejlikerevolutionen 1974 fram till idag varit krokig. Idag håller dock den forna imperiehuvudstaden Lissabon på att bli en hotspot för upplevelsetörstande hipsters och digitala nomader, med mikrobryggerier, surdegbagerier och boutiquehotell. Alltid något för en nation som länge upplevt sig stå i skuggan, inkrökt i sitt eget vemod, sin saudade.

Trots alla dystra bilder är texten oupphörligen fascinerande och sjuder av berättarglädje. Här flätas möten, röster och historier ihop till intressanta och kunskapsrika helheter, ibland med riktigt skarpa analyser, även om boken är journalistisk snarare än akademisk.

Men varför blev det så? Varför lämnade de sorgsna portugiserna efter sig en sådan syndfull och sårig misär? De enkla svaren uteblir. Istället ges rikligt med färgrika och fascinerande gestaltningar, vissa med starkare udd än andra. Och nog räcker det, gott och väl.

▪ Erik Cardelús

Bild: Henrik Brandão Jönsson. Foto: Dado Galdiere.

Bokomslag
Henrik Brandão Jönsson
Där solen aldrig går ner
Natur & Kultur 2020.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: