Brännande samtidshistoria

Bild: Åsa Linderborg.

[200907] Hösten 2017 satte metoo agendan för så gott som hela det offentliga samtalet i Sverige. Svenska Akademien höll på att störta samman i skam och vanära efter avslöjanden om hur den s.k ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault under decennier i skydd av Akademien begått otaliga sexuella övergrepp.

Åsa Linderborg var kulturchef på Aftonbladet sedan 2009. I sin dagboksroman Året med 13 månader skildrar hon sina upplevelser under tiden september 2017 till oktober 2018.

Som kulturchef på en av landets största tidningar har man inte bara oförskämt hög lön, man har också ett tungt ansvar för hur tidningen ställer sig i brännande frågor. När metoo briserade gjorde Åsa Linderborg sitt bästa för att förhålla sig till rörelsen på ett kritiskt och balanserat sätt. Det kom att innebära att hon misstänkliggjordes och ifrågasattes. Som ofta i Sverige kom en sida av saken att dominera, vilket skapade en diskurs som förvisade analytiska och kritiska röster till ett definitionsmässigt moraliskt träsk.

På Aftonbladet blev det akut kris när tidningens högprofilerade kolumnist Fredrik Virtanen anklagades för att ha begått en våldtäkt flera år tidigare. Han hade friats i domstol, men i metoostormen fick anklagelsen ett rejält hugg i debatten. Virtanen medgav utan omsvep att han under sin tid som Stureplansstekare varit en ”tölp”, men nu hade bättrat sig och levde ett stadgat familjeliv. Åsa Linderborg tog ställning för Virtanen, men när Expressen över sex sidor utsatte honom för ett brutalt karaktärsmord gick Aftonbladets redaktionsledning i spinn och såg till att han tvingades bort från tidningen.

Åsa Linderborg beskriver den dåliga stämningen på tidningen som hon ändå säger sig älska. Eftersom detta är en bok baserad på en dagbok interfolieras den bredare diskussionen om samhälle och medier med inslag ur hennes privatliv. Hon är i ett förhållande som hon oreflekterat betraktar som stabilt, hon har fin kontakt med sina vuxna barn, hon har många pålitliga vänner som hon gärna rådgör med när hon är osäker, vilket hon ofta är, vilket i sin tur visar på att hon som intellektuell vill se alla aspekter av ett problem innan hon tar ställning.

Inte minst är hon öppenhjärtig om hur det kan upplevas att vara kvinna i femtioårsåldern i ett så extremt ungdomsfixerat samhälls- och medieklimat som det svenska. Hon oroas över kroppsliga förändringar, hon har en plågsam tendens att betrakta sig med andras ögon och värdera ner sig. Hon tröstköper dyra kläder samtidigt som hon känner arbetarbarnets skam för en sådan utmanande konsumtion. När hennes livspartner en dag kommer hem och upplyser henne om att han träffat en annan blir det mitt i de kriser som rasar på tidningen ett emotionellt dråpslag. Men en gång var det hon som lämnade sin dåvarande partner för att leva med honom som nu lämnar henne. En ångestladdad insikt.

I den här krisen får hon uppgifter om att chefen för Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm, Benny Fredriksson, i ljuset av metoo ifrågasätts, inte för att han skulle ha begått sexuella övergrepp, men för att han skyddat regissörer och skådespelare som gjort det. Han beskylls också för att vara auktoritär och okänslig. Han skulle också, enligt hörsägen, ha tvingat en skådespelerska till abort om hon ville ha kvar sin roll. Åsa Linderborg lämnar uppgifterna till nyhetsredaktionen för koll, men hon skriver också själv, och går ut med uppgiften att Fredriksson skulle föra ett ”skräckregemente” på teatern.

Benny Fredriksson går inte i svaromål. Han avgår, och en tid senare tar han sitt liv. Men om han inte svarade så gjorde skådespelarnas fackklubb på teatern det, och ställde sig helt och hållet bakom Fredriksson. Denna aspekt tar inte Åsa Linderborg upp. Det borde hon gjort. Nu kan hon berätta om hur hon får leva med att hållas ansvarig för Benny Fredrikssons fall och självmord. Hon kan beklaga sitt sviktande omdöme, och hon kan till dels förklara det med att hon just blivit dumpad av mannen hon älskar. Men fri kommer hon aldrig att gå, inte heller i sina egna ögon.

Åsa Linderborg är doktor i historia. Hennes självbiografiska barndomsskildring Mig äger ingen blev en stor litterär och publik framgång. Hon förenar en driven forskares analytiska klarsyn med ett rikt och levande språk. Det gör Året med 13 månader till en ytterst läsvärd skildring av både samhällsförhållanden i stort och den massmedievärld som alltmer desperat försöker hålla sig flytande medan annonsintäkter försvinner till amerikanska techjättar och det ser hopplöst ut att få affär på nätläsningen.

Sedan sin avgång som kulturchef har Åsa Linderborg kvar sin anställning på tidningen. Hon ska verka som ”senior reporter”, en uppgift som hittills ter sig synnerligen diffus. Hon har gjort en del intervjuartiklar, men jag hoppas tidningen finner en bättre roll för henne. Aftonbladets ledarsida kunde till exempel behöva intellektuell förstärkning.

▪ Christian Swalander

Bild: Åsa Linderborg.

Bokomslag
Åsa Linderborg
Året med 13 månader
Polaris 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: