Från diskbänksrealism till uttryckliga experiment i plast och gest

Vinjettbild: Barn.

[201022] Utan att man vet ordet av känns allting precis som vanligt. Stolarna lite glesare uppställda, men publiken är där, det spelas teater och skapas scenkonst på scen efter scen och på Göteborgs Dramatiska får man till att börja med följa ett triangeldrama i miljöteknologins tidevarv, vi befinner oss i det man kallar en ’situation’, ett kärnkraftverk har havererat, ett samhälle har översvämmats och tre människor bär konsekvenserna av eländet.

De har alla varit förtrupp i driftskonstruktionen och ställs nu inför ansvaret, och plikten, att rädda vad som räddas kan. Vilket kommer ställa stora krav på deras offervilja och koncentration.

De har också ett invecklat inbördes spel, där den uppdykande Rose (Hanna Ullerstam) har ett högst oroande inflytande på hustrun Hazel (Mia Eriksson) och hennes man Robin (Erik Åkerlind). Det är inte alltid glasklart formulerat från författarens sida var hon vill lägga tyngdpunkten i dessa tunga teman, de är inflätade i varandra och i bakgrunden surrar en uppfattning omkring det faktum att Hazel och Robin i just miljöhänseende varit oförsiktiga nog att sätta hela tre barn till världen, vilket i västerländska kretsar hör till ovanligheterna i dag.

I uppsättningen på Göteborgs Dramatiska är det relationsdramat som tar överhanden och bottnar i historien om tre liv som på något sätt lämnats åt sitt öde. Det är inte till att säga, om det är deras tveksamhet inför stora val eller tidens oro som är den avgörande faktorn för obehaget som slagit rot i Rose, Hazel och Robin. De är på ödsligast möjliga vis dömda till otillfredställelse, inbördes besvikelse och handlingsförlamning och det är pjäsens styrka, att den aldrig släpper greppet i förhållande till de trauman de har att leva med. De är på ett skrämmande sätt fastklistrade i ’dået’ som i nuet inte kommer någonstans, inte ens till en verklig explosion i den svartsjukerelaterade passion de så uppenbart rids av, där mannen ställs till sidan som det definitiva offret, ett offer han kompenserar med att ägna särskild uppmärksamhet åt sitt djurbestånd bestående av kor på den gård de flytt från och dit han återvänder oftare än vad som är att rekommendera.

Det är en givande kväll på Dramatiska, där vår moderna belägenhet plötsligt blivit så talande och tydlig. Det virus som oåterkalleligt utgör föreställningens fysiska omgivning ger också näring åt dess tema. Man lyssnar ovanligt spänt till vittnesmålen om ett liv som ligger dränkt och begravet och där kyrkklockorna hädanefter bara ringer i egenskap av fantasifoster.

Inte minst är det talande, hur det forna hotet om kärnvapenkriget, vars dova ton låg och molade under ytan i femtiotalets stilistiska föregångare till en vardagsdramatik influerad av ett samtida hot sjuttio år senare, dyker upp i en mycket mer genomgripande hotbild i förhållande till våra yttersta existensvillkor av i dag.

Då kommer experientföreställningen på Skogen som en ofrivilligt välfunnen replik, när något som kommer att likna en jättelik, ständigt växande havsvåg av plast fysiskt materialiserar den översvämning som de dränkta kyrkklockorna i Barnen ville skildra.

Genom olika former för luftpåverkan, regelbundna rökeffekter, plast och skum görs publiken till offer för skaparnas leklust men erbjuds samtidigt generösa mentala omständigheter för en fyrtio minuter lång meditation över sakerna som de är. Det är vackert, egendomligt spännande, en nervös förväntan hålls vid liv tills det sätts punkt och de närvarande kan slå sig ned vid dukade bord för att ännu en gång avnjuta matkonstnären Kristin Bergmans omsorgsfulla gärning. Hennes middagsbord är ett självklart inslag i Skogens föreställningar och förtjänade en kokbok så småningom, en hjälpreda för att på egen hand söka åstadkomma det magiska samspel hon introducerar i sin maträtter, som nog kunde kallas enkla men ändå framstår som ogenomskådliga i de fascinerande möten hon tillåter sig.

Till sist fick man konfronteras med ett mirakel av lekfullhet och raffinerade utspel av utsökt coola artister på Atalante, tre inbördes nyckfulla och allt annat än ofarliga jokrar, maskerade så att man aldrig vet vad som är fram och bak, ansikte eller nacke. Tills man undrar om samtliga leder gått ur led i raden av överraskande tilltag. Videohanteringen av den klartänkta scenen sätter begivenheterna i gungning på ett humoristiskt och tilltalande sätt, performanceartisternas uppfinningsrikedom synes outtömlig och man glömmer klockan, de omkringliggande hoten, man glömmer allting utan den nödvändiga koncentrationen på tre artister som inte släpper taget.

Det är färgstarkt, rytmiskt, hela tiden med ännu en klackspark i beredskap.

Således levde kulturlivet vidare i Göteborg tre kvällar i rad och man känner sig lugnt medveten om att dessa på var sina sätt strålande scener är i ständig verksamhet, arbetar och producerar för ännu en morgondag.

▪ Kjerstin Norén

Vinjettbild från föreställningen Barnen. Foto: Per Larsson.

Barnen
av Lucy Kirkwood
i översättning av Kerstin Gustavsson
regi: Mattias Nordkvist
scenografi: Richard Andersson
kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Göteborgs Dramatiska Teater 2020

Dissolution
en samproduktion med Weld i residens på Weld, Skogen och Turteatern
av Joel Nordström, Eric Sjögren och Anton Andersson
konstruktioner: Johan Andrén och Liselotte Bramstång
kökskonstnär: Kristin Bergman
Skogen, 2020

Borderlines
av Lauri Lohi
dansare: Sepideh Khodarahmi och Cajsa Godée
videoscen: Omid Zarei
design: Shalva Nikvashvili
Atalante 2020

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: