[201025] En elvaårig grabb är spårlöst försvunnen. Sökandet efter honom får ett helt samhällssystem att krackelera och avslöja sina avarter. Backa Teaters uppsättning av Eric de Vroedts mångbottnade maratonpjäs ”Nationen” formar sig till ett Requiem över en demokrati i förfall.
Pjäsen är skriven i sex avsnitt och på Backa teaters scen utspelar den sig efterhand på flera plan samtidigt, dels som livefilmade scener på stor duk, dels som ordinär dockskåpsteater. Därigenom illustreras stundom parallella skeenden på tre-fyra scener samtidigt utmed det väl tilltagna scenrummet. Det dröjer innan jag hittar en strategi för att uppfatta helheten och dessutom hantera de olika styrkeförhållandena i rösterna. Hur stor frihet Backa Teater tagit sig i iscensättningen har jag inte underlag för att bedöma mer än att det utspelar sig i Göteborg och inte i holländska Hague.
Det regissören Beata Gårdeler med ensemble skapat är icke desto mindre ett imponerande verk, inplanerat av Backa Teaters föregående chef, Mattias Andersson, som också valt en regissör som för första gången därmed tagit steget från filmen till teaterscenen. Ett djärvt första åtagande, minst sagt.
Inblandade i mysteriet med den försvunna pojken vid namn Ismael är förstås poliskåren och socialen, därutöver stadens socialdemokratiska ledning och byggherren för ett gigantiskt och segregerande byggprojekt i Göteborg, kallat Safe City samt självklart också den försvunne pojkens familjer, en blandning av biologiska, styv- och fosterföräldrar samt en äldre halvbror, vilket signalerar en parallell till offertemat hos den mytiske, i Koranen och Bibeln, Abraham och hans två söner med Hagar respektive Sara. Dessa mödrar får sina motsvarigheter i pjäsens två mödrar, som blir känsligt gestaltade av Doreen Ndagire och Ylva Gallon. Storebror heter dock inte Isak utan Damir. Damir får sin religiösa övertygelse markerad med en islamsk topi eller kuf på huvudet, vilket torde antyda afrikanskt ursprung.
Sammanlagt 17 skådespelare gestaltar de olika karaktärerna. I bakgrunden befinner sig Backas musiker, som bidrar stort med sina väl valda musikaliska interaktioner.
Spekulationerna över försvinnandet leder efterhand in på otaliga rubrikskapande företeelser, som pedofili, korruption, maktmissbruk, förtal, mutanklagelser, rasism, migration, integration, segregation, religiösa motsättningar, sociala medier och spridandet av fake news. Det är ett synnerligen komplext material och stämningen blir allt mer thrillerlik.
Det för tankarna till den dramaturgi som orsakades av bilden av den döda pojken Alan Kurdi på en turkisk strand 2 september 2015, på så sätt att en liten händelse ger ringar på vattnet och får politiska konsekvenser. Då förändrades synen på flyktingfrågan över en hel värld. Här går mycket överstyr i Göteborgs hierarkier, men leder också till viss försoning i den privata sfären. Det är en pjäs med många bottnar. En komplikation som framkommer efterhand är att grabben Ismael, i protest, ska ha kastat sten på den vinrestaurang som hans mamma har öppnat, vilket då skulle strida mot vad som kan uppfattas som förbjudet för en muslim.
Den tekniska mångfalden i denna uppsättning väcker hos mig minnet av en maratonföreställning, nästan dubbelt så lång som denna, som jag såg på Stockholms stadsteater under kulturhuvudstadsåret 1998, nämligen gästspelet med Robert Lepage’s ”Seven Streams of the River Ota”. Det var ett av mina första möten med en så genomarbetad mix av olika medier på scenen, många fler än här. Den toppar ännu listan över mina starkaste teaterupplevelser. Den har en överlevare efter Hiroshima-bomben som upptakt. Nu, i fas med Coronans intåg, sattes detta verk upp på en teater i London i mars i år för att precis hinna göra bara en (tror jag) föreställning innan lockdown utfärdades.
Backa Teaters Nationen är ett kraftprov inte bara för att man, mitt i pandemin, lyckats ta sig fram till premiär med så många inblandade aktörer, både på och bakom scenen. Hela iscensättningen vänder sig också till en yngre publik, eftersom teaterns målgrupper i första hand är barn och unga. En grupp teaterelever från en Göteborgsskola har varit referensgrupp och, som de skrattande erkänner för mig i en paus, fått bort en del som de upplevt som ”föråldrat”. Vad det skulle vara blev inte utvecklat.
Tempot är högt på scenen, alla har landat väl i sina karaktärer, i några fall lite oklart vem som exakt spelar vem, eftersom det inte framgår av programmet. Spelstilen är stundom expressiv, såväl komisk som utmanande. Ibland uppstår överraskande miniscener, som när ett par poliser, spelade av Eric Ericson och Eleftheria Gerofoka, har en fikastund i slow motion på ena sidoscenen samtidigt som riksdagsledamoten Claes (Ove Wulff) och pressekreterare Sam Mohammad (Adel Darwich) gestaltar en erotisk akt i en sidoscen i andra änden av scenen.
Kjell Wilhelmsen håller med karismatisk pondus sin ansvarsställning i rollen som partiledare tills han på ogrundade misstankar tappar koncepten och sparkar partikamraten, den homosexuelle riksdagsledamoten Claes. Dennes uppgörelse sedan med entreprenören för Safe City, konsekvent karaktäriserad av Emelie Strömberg, hör till de mest dramatiska scenerna.
Känsligast är förstås de som utspelar sig inom familjerna. Gunilla Johansson som avradikaliseringsterapeut och Kristina Issa som influenser förstärker samtidskänslan och livar upp med humor och energi.
Det finns inte skäl att avslöja upplösningen av en berättelse med så många bottnar som den här. Men inför sista avsnittet får publiken följa med till en annan scen, där skådespelarna sitter uppradade på golvet inför en stor sandad golvyta med var sitt levande ljus i handen. I det här avsnittet med delvis metafysiskt innehåll blir det lite svårt att helt och fullt uppfatta vad som sägs, men jag upplever stämningen av ett Requiem över en tid som gjort demokratin till sitt offer och samtidigt över ett mänskligt offer. Det är bara att hoppas för den kommande publiken att denna uppsättning ska få ett fortsatt liv utan att bli utsatt för virus eller så.
