Gud, naturen, Mammon och klimatet

Vinjettbild: Martin Hägglund

[201119] Blott Sverige svenska krusbär har. De välkända orden kommer från Carl Jonas Love Almqvist, som utblottad och jagad tvingades lämna fäderneslandet och fly över Atlanten. I Amerika väntade honom ett hårt liv, med hård överlevnadskamp och gnagande hemlängtan.

Av någon anledning flyter de almqvistiska krusbären upp vid läsningen av Martin Hägglunds succébok Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig. Här inleds med en kärleksförklaring till Ångermanland – ”med vidsträckta skogar, skrovliga berg och branta klippor som tornar upp sig över havet.” Från Ångermanlands höga kust till den prestigetunga universitetskorridorer i USA kan avståndet verka långt. Samtidigt blir vissa tillhörigheter starkare livet igenom. Tillhörigheter som bygger liv, ger mening och riktning. Tillhörigheter som utökas med andra, som formas och omformas. Sålunda kan svenska krusbär och amerikanska blåbär ätas om vartannat, eller förekomma i samma anrättning. Eller för att korsa Almqvist med Ekelöf: Det som är krusbär för dig, är också krusbär för andra.

Något är det med Hägglund som öppnat dörren på glänt till folkkärheten. Bästsäljare och sommarpratare. Bärande är tanken på vårt liv som ändligt, att vi måste vårda och värdesätta det enda liv vi har fått. En insikt sammanflätad med vetskapen om att vi måste ta ansvar, inte bara för oss själva utan också för andra, dagens och morgondagens generationer.

Att återvända till ett älskat landskap – varken beständigt eller taget förgivet skapar mening. För kan vi förlora något, ökar behovet att vårda det. Omvänt, med evigt liv i sikte blir omsorgen om världen begränsad. Vägen går ju vidare – till en himmel, ett paradis eller nirvana. Viktigare blir då att hålla religiösa påbud som ger inträdesbiljett till evigheten. Livet blir ett kvalificeringslopp. Och dagens tre monoteistiska religioner bryr sig mest om den mellanmänskliga moralen. Om att hålla underlivet i styr, vara snäll och inte häda. Naturens och planetens fortlevnad kommer i andra hand, om det räknas alls annat än som löpbana mot evigt liv. Istället menar Hägglund att ”det gudomliga måste vara förkroppsligat i vårt gemensamma liv.” Heligheten (om vi behöver en sådan) är här och nu.

Bortom religionen, hos Mammon saknas det ljus. För klimatet kan ju inte värderas på marknaden och har inget värde där. Varken i kvartalsrapporter eller i årsbokslut får klimatet eller kommande generationer plats. Visst, det talas om gröna produkter och gröna teknologier, spridda hoppfullheter, men det går för långsamt och framstegen beror av marknadens nyckfulla röster och rörelser. Och stigande havsnivåer, sjunkande biologisk mångfald och skogsbränder märks inte i ett blänkande styrelserum där blicken kan riktas någon annanstans. Mot kurvor på en bildskärm, en ny affärsstrategi eller en tillväxtrapport.

Global solidaritet handlar om en delad ändlighet, att vi förenas i tanken och känslan på att det är sent på jorden och att vi måste hjälpas åt. Med Marx, Weber och Martin Luther King slår Hägglund följe, liksom med många andra. Här balanseras lärdom med god stilistik.

Det är lätt att förtjusas och förundras över Hägglunds hyllade bok. För visst är det vackert och insiktsfullt skrivet, alltifrån det ångermanländska landskapet till hur olika tänkare och tanketrådar vävs ihop. Samtidigt är det inget nytt som presenteras; att varken religionen eller kapitalismen kan rädda vår misshandlade planet och kommande generationers väl och ve.

Hägglund pläderar för en demokratisk socialism, precis som många före honom. En historiskt vältummad vision, nu med allt starkare ekologiska dimensioner. Kanske kan man kalla det en rödtonad ekologisk existentialism, baserad på en sekulär gemenskap där vi alla ryms och tar ansvar. Eller annorlunda uttryckt: när det globala läget är kärvt behöver vi samarbeta mer än att konkurrera, ett samarbete som måste ske bortom de ekonomiska, religiösa, politiska och etniska barriärerna. Ett grönt globalt folkhem 2.0., liksom.

Bokens rungande succé kan tolkas på olika sätt. Å ena sidan kan det ses som ett tecken på att dagens globala samhällsordning inte är hållbar och behöver ändras. Ärendet är viktigt, helt enkelt. Å andra sidan kan bokens enorma genomslag vittna om att vi – trots alla oändliga digitala informationsflöden – lever i en ganska torftig tid. En torftig tid som törstar efter nya vägar och visioner, välformulerade nymodigheter som i denna text känns påfallande välkända och hemtama. Nästan lika välbekanta som det uråldriga landskapet vid Höga Kusten.

▪ Erik Cardelús

Bild: Martin Hägglund. Foto: Pontus Höök.

Bokomslag
Martin Hägglund
Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet
Volante 2020

Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: