USA inget drömland

Trump sista (?) massmöte som president.

[210111] Är botten nådd? Kommer det vända nu när de hårresande scenerna från den amerikanska kongresstormningen kablats ut över hela världen? Nu när inte ens Trump själv tycks vilja befatta sig med draksådden satt under hans egen regim.]

Hoppas kan man alltid. För visst finns beröringspunkter mellan den botten-är-nådd-logik som ofta nämns i missbruksvård, främst hos Anonyma Alkoholister. Att en destruktiv beteendeprocess, driven av starka och okontrollerade krafter, sällan kan brytas förrän något riktigt olycksmättat och omvälvande har hänt. Något som ingen längre kan blunda inför.

Maktbegär och alkoholberoende – i båda fall handlar det om krafter så starka att de sätter omdömet ur spel och skapar förödelse i omgivningen. Förödelse som vid stormningen av den amerikanska kongressen, med scener liknande en apokalytisk B-film.

Samtidigt har vi alla sett det komma. Ingen vuxen människa, med fungerande hjärna, har missat att vi under de senaste åren har upplevt en våg av högerpopulism, från Budapest till Ankara, från Washington till Brasilia. Lika uppenbart är populismen inget randfenomen, ingen händelse frikopplad från den övriga globala samhällsutvecklingen.

Mycket har sagts om populismen, som att det finns många sorters populism. Att populister, precis som etymologin antyder, förenas i drivet att förföra och förleda folket. I maktbegär och grumliga motiv. Förment folkliga ledare som uppviglar folket mot eliten, som erbjuder enkla lösningar på komplexa problem. Och jordmånen för populister och populistiska rörelser är polariserade och splittrade samhällen, präglade av klyftor, misstro och missnöje.

Vad kännetecknar då de despotiska och auktoritära populisterna? En sak är föraktet för svaghet och inställningen att makt skapar rätt, oavsett utfall. Med detta kommer också oviljan att acceptera livets mest ofrånkomliga predikament: att vi alla – för eller senare – tappar kraft och förmåga, väljs bort och förlorar. Och slutligen måste kliva av scenen.

Allt sedan november har vi åsett hur en despot har vägrat att acceptera sitt nederlag. Istället har en hagelskur av bortförklaringar, utfall och lögner förekommit. Ändå står, enligt uppgifter, cirka 45 procent av de 75 miljonerna väljare som röstat på Trump kvar vid hans sida. Detta trots att många av hans tidigare mäktiga bundsförvanter nu vänder ryggen åt honom. Motiven varierar såklart, från den värsta sortens skenheliga kappvänderi till dyrköpta insikter om att man kamperat ihop med en maktgalen narcissist.

Samtidigt ska vi inte idka kollektiv skuldbeläggning av amerikaner och det amerikanska. USA bjuder ju som bekant på både salt och sött, ljust och mörkt. Och som besökare i USA förtjusas man lätt av den framåtanda och öppenhet som präglar landet.

Ändå bör vi ställa oss frågan om den amerikanska samhällsmodellen är något att eftersträva. Landets avgrundsdjupa sociala skillnader, rekordmånga människor i fängelse och en fallande medellivslängd. Landet där hudfärg betyder mer än någon annanstans. Ett land där skillnaden mellan vinnare och förlorare, starka och svaga, är så markant.

Tydligt blir detta vid läsning av Timothy Snyders nyutkomna bok om det amerikanska sjukvårdssystemet ”Our malady: lessons in liberty from a hospital diary”. En tes är att USA hyllar friheten mer än något annat jämförbart land, samtidigt som en stor del av befolkningen står utan den mest basala sjukvård. Och hur fri är man egentligen som fattig och sjuk, utan sjukvårdsförsäkring? Vilka fantastiska livsprojekt kan man genomföra? Ett välkänt uttryck är ju att som frisk har man många önskningar, som sjuk bara en.

Timothy Snyder – själv en välbärgad historieprofessor på Yale – beskriver sin egen förfärliga resa genom landets privatiserade och profitstyrda sjukvårdssystem. En resa där hans liv var i fara och där han upplevde att faktureringen stod i fokus, inte omsorgen om människan.

Och med dagens grasserande coronapandemin, med långt över 300.000 döda i landet, skärps detta ytterligare. För USA:s sjukvårdssystem är inte bara ojämlikt, utan också enormt kostsamt för medborgarna. Vinnarna är istället privata vårdföretag, läkemedelsindustrin och försäkringsbranschen. Illa är också den skenande opiodepidemin som har slagit många familjer och regioner i spillror. Denna drogepidemi har sin upprinnelse i oansvarig överförskrivning av beroendeframkallande opioder, en förklaring till att världens mäktigaste land nu har en fallande medellivslängd. Parallellt lider en tredjedel av landets befolkning av övervikt, obesity. Detta samtidigt som vi överöses av snygga, vältränade och framgångsrika hollywoodsmänniskor i populärkulturen.

Snyder menar att vi européer är överdrivet pessimistiska gällande vår egen kontinent. Att vi – till skillnad från USA – har en fri och allmän sjukvård är något att vara stolt över. Något att slå vakt om. I en SvD-intervju (21/12-20) uttrycker Snyder det med att Europa har en viktig roll att spela i världen, när det gäller hanteringen av allt från klimatförändringar till digitala monopol. Men då kan man inte vältra sig i pessimism.

Så nog är USA ett på många sätt fantastiskt land. Ett land med täta historiska förbindelser med vårt eget, från Leif Eriksson, Kristina och Karl-Oskar till Joe Hill och Skarsgård. Eller Black Friday och Halloween. Men att eftersträva och efterapa en samhällsmodell som frambringar narcissistiska och lögnaktiga despoter och där folk uppviglas till att storma parlamentet, det är ingen väg att gå.

▪ Erik Cardelús
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!

swishGillar du denna artikel? Redaktionen arbetar gratis, men vi behöver stöd till driften. Ditt stöd skulle betyda mycket för oss. Swisha valfritt belopp till Tidskriften Alba.

Swisha till 1231666452

Mer information om Swish och Alba.nu

Dela den här artikeln: